Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Ett föräldrapar inkommer med ambulans med sitt två månader gamla spädbarn som insjuknat i ett krampanfall med andningspåverkan. Läkarna påvisar hjärnhinneblödning, ögonbottenblödningar och revbensbrott, men inga yttre tecken till skador. Läkarna misstänker skakvåld, gör orosanmälan och larmar polisen. Barnet omhändertas av socialtjänsten och föräldrarna anhålls och häktas.
Först efter ett halvt år när fortsatt utredning påvisat medicinska orsaker till barnets symtom frias föräldrarna från misstanken att de skadat sitt barn, och barnet får komma hem.
Detta hände i Sverige år 2025. Snarlika händelser har inträffat i snart tre decennier sedan skakvåldsteorin lanserades i början av 2000-talet. Detta har drabbat och traumatiserat flera hundra familjer i Sverige där föräldrar sökt för sitt spädbarn på grund av olika symptom som läkare tolkat som skakvåld, med tvångsomhändertagande av barnen under delar av, eller till och med hela uppväxten.
Redan 2016 visade en rapport från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) att evidensgraden var mycket låg (svagt vetenskapligt stöd) för ett samband mellan skakvåld och den så kallade triaden (hjärnhinneblödningar, ögonbottenblödningar och hjärnpåverkan). SBU-rapporten bemöttes med starkt ifrågasättande av flera berörda läkarspecialiteter, nationellt och internationellt, med hänvisning till forskningshypoteser från 1970-talets början. Kritiken blev sakligt besvarad och senare forskning har bekräftat SBUs slutsats. I boken ”Skakvåld. En vetenskaplig kontrovers med ödesdigra sociala och rättsliga konsekvenser” (2023) skriver Niels Lynøe och Anders Eriksson, ledamöter i SBUs utredning, att tidigare forskning om skakvåldshypotesen varit ”en intellektuell och vetenskaplig härdsmälta”.
