Hanna Lublin Niklasson: Är detta lika otäckt som true crime?Komikern Pete Holmes är huvudperson i tv-serien ”Crashing”. Foto: Craig Blankenhorn/HBODen misslyckade ståupp­komikern syns överallt i populär­kulturen. Men alla dessa skildringar brottas med samma trovärdighets­problem. Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag berättar att jag är ståuppkomiker blir reaktionen i ungefär åtta fall av tio någon slags förundran blandad med avsmak. Ibland kan jag formligen se paniken svepa över ansiktet på min samtals­partner när den föreställer sig hur hemskt det hade varit att själv behöva ställa sig på scen och försöka få folk att skratta. Svaret på följdfrågan ”vad gör man om ingen skrattar?” (den kommer nästan alltid) är enkelt – man känner sig som en patetisk loser. Den känslan av förödmjukelse är också utgångspunkten för författaren Dolly Aldertons senaste roman. Som samtids­skildrare har hon jämförts med såväl Nick Hornby som Caitlin Moran. Den bästa beskrivningen jag själv kan komma på är ”som Sally Rooney om hon hade blivit bjuden på fest i sin ungdom”. Hennes andra roman ”Bra Material”, nyss utkommen på svenska, handlar om Andy, en 35-årig ståuppkomiker som blir lämnad av sitt livs stora kärlek. Han är ensam, hemlös och den enda i kompis­gänget som inte stadgat sig. Och allt det kanske vore okej om det inte var så att han kände sig så patetisk. Karriären har stagnerat. TV-programmet som skulle bli hans stora genom­brott passerade obemärkt förbi för ett par år sedan, och han har petats ner från kategori E till kategori F på sin agents hemsida. Dolly Alderton. Foto: Alexandra Cameron Mycket är bekant. Jag känner igen känslan av att gå upp och äta grus efter en kollega som rivit ner skratt. Jag känner igen komiker­typerna – den övervintrade gubben, den unga tjejen som chockar publiken till skratt, puritanen som tycker att stand up måste framföras i t-shirt och jeans för att vara äkta.Samtidigt framstår Londons stand up-scen helt annorlunda än den jag är van vid. En oändlig mängd aspirerande komiker som varje kväll tillrygga­lägger enorma geografiska avstånd för scentid. Den svenska scenens amatör­mässiga gemytlighet känns som en trygg och varm filt i jämförelse.Den misslyckade ståupp­komikern är en tacksam protagonist. Det är nästan omöjligt att inte känna medlidande för någon vars yrke är att få människor att skratta och som misslyckas med det. Foto: Natur och Kultur Vi känner igen honom (det är oftast en han) från populär­kulturen. I samtida humor­serier är det en av de vanligaste troperna – den sorgliga komikern som lever för the grind och väntar på sitt stora genom­brott. Serier som ”Crashing” och ”Baby reindeer” utspelar sig båda till stor del på diverse open mic-kvällar, alla mardröms­lika både för komiker och publik.Figuren lämpar sig uppenbarligen väl för berättelser om underdogs och själv­förverkligande. Det är lätt att sympatisera med en loser, och få saker skriker loser så mycket som att misslyckas med att få folk att skratta när man verkligen försöker. Alla dessa skildringar brottas med samma problem. Yrkes­titeln kommer med ett påstående om att man är rolig, och kanske är det därför komikern behöver skämta om sina egna tillkorta­kommanden. Alternativet blir att skrävla, och vem vill se det? Vad som är slående är att alla dessa skildringar brottas med samma problem, att det är svårt att skriva bra material åt en fiktiv komiker. Skämten blir därför framför allt dramaturgiska redskap. Påfallande ofta är den kvalitativa skillnaden på ett bra fiktivt gig och ett dåligt dito anmärkningsvärt liten. Vår hjälte går upp under en kväll där publiken kokar. På femton sekunder har han dödat stämningen. En annan kväll drar han samma skämt och river stället. Alla komiker vet att olika skämt funkar olika bra olika kvällar, men vid sådana tillfällen blir fiktionen som skörast. Skämt fungerar dåligt när den kämpande komikern behöver vara en loser, och bra när kurvan har svängt och det börjat gå bra för honom. Eftersom läsaren inte själv skrattar åt materialet får publikens skratt tala om för oss när något är roligt. Det visar hur svårt det är att skildra en fiktiv ståupp­komiker utan att göra det till en nidbild. En nidbild jag inte har några problem med, bör tilläggas. Faktum är att även när man gör ett riktigt bra gig är man bara en kort reflektion ifrån att inse hur löjligt det är att stå på scen och desperat försöka få andra att skratta. Kanske är det det som gör att så många ser det som den ultimata cringe­humorn med en komiker som med ökande desperation försöker övervinna en publik som redan bestämt sig för att de hatar honom. ”Seinfeld” har samma lockelse som true crime: vi får se vår värsta sociala mardröm spelas upp framför oss. Och om någon är så förmäten att den går upp och säger sig vara duktig på det är det bara det näst bästa utfallet med ett riktigt kul gig. Det bästa är om skrävlaren kommer ned på jorden.