KrönikaVictor Johansson:Från filmatiseringen av Emily Brontës ”Svindlande höjder”. Foto: Stella Pictures/AlamyDet är något märkligt att både intellektuell och konstnärlig höjd behöver bytas ut mot nakenscener för att lyckas nå de breda massorna hos just den här sociala gruppen.Jag minns tydligt när insikten slog mig: det var Super Bowl och Bad Bunny stod på scen och han dansade genom att röra ivrigt på höfterna fram och tillbaka och sociala medier fylldes av kvinnors reaktioner och jag lyssnade på den där låten som var på spanska – ”Tití Me Preguntó” – och insåg att de inte förstod ett skvatt av texten: det enda som hördes var de runda vokalerna och olika sorters främmande ord som kunde betyda lite vad som helst och som i det västerländska sinnet uppfattades som förföriska lock-rop. Basen var suggestiv och svängig och Bad Bunny, som uppenbart är smart, kastade in lite kvinnliga namn i texten, Patricia, Nicole, Sophia och han upprättade ögonkontakt med någon i publiken och fortsatte så att ivrigt röra på höfterna igen. Det var som om flödet på sociala medier blev överbelastat för nu laddades alla kvinnliga reaktioner upp samtidigt och appen blev liksom fördröjd i sina funktioner och jag förstod att något pågick här som inte angick mig.