John Sjögren: Sommaren är kort – men också evigSom barn levde vi i oändliga somrar. Som vuxna anar vi hösten redan i häggens doft. John Sjögren undrar varför just de ljusa sommarmånaderna blir alltmer melankoliska med åren. Publicerad 20:15 Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är en banal iakttagelse. Men som de flesta klichéer har den blivit en sådan för att erfarenheten den grundar sig i tycks vara universellt allmänmänsklig. Jag kan i alla fall inte låta bli att känna det tydligare för varje år som går. Det handlar om tidens accelererande tempo. Du har säkert hört det sägas många gånger: Tiden rör sig snabbare ju äldre man blir. Särskilt påtagligt blir det så här års, när sommaren står för dörren. Som barn upplevdes somrarna som oändliga, oceaner av tid som villigt stod till ens förfogande. När sommarlovet till sist var över var man mätt på och hade fått övernog av lek och frihet, grönska och värme. Nu tycks mig sommaren vara över på ett ögonblick. Redan vid dess ankomst, i den första skira grönskan, tycker jag mig ana höstens gulbruna skiftningar. Redan i doften av hägg och syren känner jag en ton av förmultning och blöta löv. Tiden har, med andra ord, ändrat karaktär.