En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-05-16 20:10Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/det-finns-inte-langre-nagra-absoluta-sanningar-an-sedan-da/DN DEBATTDN Debatt. ”Det finns inte längre några absoluta sanningar. Än sedan då?”Publicerad 20:00DN DEBATT.Vetenskapsfientligheten sprider sig. Forskare slår så klart ifrån sig – men drömmen om absoluta sanningar har alltid varit en illusion. All vetenskaplig kunskap är provisorisk. Så låt oss fira. Just bristen på enkla lösningar ger all anledning att skaffa oss så mycket kunskap som bara möjligt, skriver statsvetarprofessorn Leif Lewin.Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevVetenskapen sitter inte längre i orubbat bo. En våg av vetenskapsfientlighet sköljer över oss. Fakta förkastas, vidskepelser vinner tilltro, forskningsresultat jämställs med tyckande, identitetspolitik ersätter kravet på intersubjektivitet. Och forskarna slår ifrån sig. Men enligt min mening beaktar de inte tillräckligt att dagens vetenskap lever under andra förutsättningar än tidigare, för i dag anser vi inte längre att det finns några absoluta sanningar.Det är svårt att säga när det nya klimatet började. Maktutredaren Olof Petersson talade redan i sin avhandling för 50 år sedan om ”förändring och osäkerhet”. Svensk politik, som var hans studieobjekt, höll på att förändras. Länge hade vårt partisystem varit ”fruset” med fem stadigvarande partier, men nu blåste förändringens vind.Miljöpartiet och Kristdemokraterna trädde in på scenen. Väljarnas partilojalitet luckrades upp. Klassröstning efterträddes av åsiktsröstning. Det statsbärande socialdemokratiska partiet fick lämna regeringsmakten ifrån sig. Att studera dessa förändringar blev en ny och utmanande uppgift för statsvetarna, menade Petersson, varvid metodproblemet kristalliserades i de svårigheter det innebär att väljarflödet mellan partierna inte sällan hamnade inom felmarginalen. Nu restes, i revolutionär 1968-årsanda, krav på breddat deltagandeEn första förnyelse gällde det politiska deltagandet. Traditionellt hade Sverige varit en väl utvecklad representativ demokrati. Den gamla lojaliteten mot de styrande hade nästan omärkligt flyttats över från överhetsstaten till välfärdsstaten, från länsmannen och prästen till socialtjänstemannen och ombudsmannen. Nu restes, i revolutionär 1968-årsanda, krav på breddat deltagande, ombudsmännen kallades ”pampar” och solidariteten riktades mot förtryckta minoriteter hemma och utomlands. I min bok ”Folket och eliterna” (1970) analyserade jag deltagandedemokratins plats i den politiska idéhistorien.Närstående denna förändring var en ny frimodighet, som man kunde se i ögonen på studenterna. Självständighet och individualism blev nya honnörsord. Med maktutredningens ord blev den nya uppgiften att finna en balans mellan en samhällscentrerad och en individcentrerad syn.En tredje nyhet var den nya författningen, som garanterade att folkviljan fick ett omedelbart genomslag men också blottade minoritetsparlamentarismens svårigheter att bilda regering. Är det inte så att när nya partier får regeringsmakten så tillägnar de sig de gamla makthavarnas vanor och politik?Slutligen öppnades samhället allt mera mot världen. Sverige hade alltid haft en öppen ekonomi med stort exportberoende. Nu integrerades vi tätare i det globala samspelet. Invandringen gjorde att Sverige inte längre var ett lika homogent samhälle.Men ibland uppträdde tvivlare. Är det inte så att när nya partier får regeringsmakten så tillägnar de sig de gamla makthavarnas vanor och politik? Plus ça change, plus c´est la même chose. Var förändringarna genuina eller var de bara ett sätt för makthavarna att rädda skinnet? Everything must change so that nothing changes. Och osäkerheten ökade när man förstod att vilket svar man får vid intervjuundersökningarna i hög grad beror på hur frågan formuleras.Insikten att själva undersökningssättet kunde påverka resultatet leder oss rakt in i ett av 1900-talets vetenskapliga kärnproblem, som är grunden till dagens relativism – och, genom ett missförstånd om vad vetenskap är, till dagens vetenskapsfientlighet. Kvantmekaniken revolutionerade naturvetenskapen. Men det nya sättet att tänka fick också genomslag inom humaniora, konst och skönlitteraturOm vi går ytterligare ett halvt sekel tillbaka, till 1925, kommer vi till det år då den unge fysikern Werner Heisenberg lade grunden för kvantmekaniken. Heisenbergs osäkerhetskalkyl strider mot allt vardagsförnuft. Partiklar är vågor och kan därför ha flera tillstånd samtidigt. De uppnår sin position först när de observeras. Med andra ord bestäms läget av mätningen. Ändå är kvantmekaniken synnerligen användbar och kan göra häpnadsväckande noggranna förutsägelser.Kvantmekaniken revolutionerade naturvetenskapen. Men det nya sättet att tänka fick också genomslag inom humaniora, konst och skönlitteratur.Vetenskapsteoretiker som Popper lärde oss att historien inte är förutbestämd. Filosofer som Wittgenstein sökte konstruera ett logiskt system för att finna gränserna för språket. Kompositörer som Schönberg gav oss den atonala musiken. Konstnärer som Picasso visade oss med kubismen bilder som vi aldrig tidigare sett. Historiker som Squire ställde kontrafaktiska frågor om hur historien skulle ha utvecklats om något annat inträffat än vad som faktiskt hände.Och romankonsten förnyades. I epokgörande verk beskrev Proust, Joyce, Woolf, Eliot och Gide själva tiden på ett nytt sätt. Kronologin fick vika för tidsförskjutningar av ett slag som då var uppseendeväckande, men som nu blivit vanliga i film och skönlitteratur. Läsaren inbjöds inte bara till beskrivningen av ett visst tillstånd. Det moderna var själva sättet att nalkas detta tillstånd, att som läsare få vara med på spaning efter den tid som flytt.Författarna nöjde sig inte med att berätta om personerna i sina romaner, utan vände sig till sina läsare och resonerade om det förlopp de just skildrat. Diktarna återgav en historia inte bara en gång utan om och om igen men ur nya perspektiv, utifrån andras upplevelser. Ju bättre en avhandling är, desto mera blir den uppmärksammad och kritiseradVilket leder oss till vårt nuvarande predikament. För om det inte finns några absoluta sanningar, vad ska vi då ha universiteten till? Svaret är att drömmen om absoluta sanningar alltid varit en illusion, omsvärmad av religioner och därefter av den newtonska naturvetenskapen. I dag inser vi att all vetenskaplig kunskap är provisorisk. Den håller några år tills en ny avhandling omkullkastar tidigare resultat. Och ju bättre en avhandling är, desto mera blir den uppmärksammad och kritiserad. Ändå är det vad vi måste hålla oss till och inte kasta ut barnet med badvattnet.”Att leva under osäkerhet” är därför ett av våra levnadsvillkor. När man blir student och börjar läsa vid universitetet tar man steget från barnatro till ett vetenskapligt förhållningssätt. Det utesluter enkla lösningar, det kräver att man tar till sig empirisk kunskap, eftersträvar genomreflekterade slutsatser och tar ansvar för sina handlingar.Kort sagt: att man blir vuxen, blir intellektuell.Läs fler artiklar från DN Debatt:Docent Johan Eddebo: ”Varför använda hjärnan när du kan låta bli?”Två forskare: ”Släpp AI-fusket fritt – och skrota examinationerna”1 000 forskare: ”Vår forskning kan inte viftas bort som åsikter”