Teresa Küchler: Island hade kunnat diktera villkorenIsländska EU-supportrar under nattens valvaka. Foto: Marco Di Marco/APIslänningarna röstade nej till att förhandla med EU. Därmed sumpade de ett guldläge att få precis allt de pekar på – till och med ensamrätten till öns fiskevatten. Den fråga som alla tidigare EU-närmanden stupat på. REYKJAVIK Med snäv marginal – 52,8 procent mot 47, 2 procent av rösterna — valde islänningarna på lördagen att inte förhandla om EU-medlemskap. Därmed stängs dörren till en ny folkomröstning under åtminstone 10–15 år, tippar de insatta som SvD talat med i Reykjavik. Annars hade islänningarna just nu ett unikt tillfälle att få diktera villkoren vid förhandlingsbordet. Folkomröstningen ägde rum just som EU oroar sig för Rysslands krig i Ukraina, Donald Trumps hot om att annektera Grönland och hotet från Kina mot Europas industriella konkurrenskraft. Om Island gick med skulle EU kunna göra geografiska anspråk på Arktis, som tros vara fullt av gas och mineraler. EU hade kunnat stärka sin geopolitiska relevans i ett område som redan kryllar av amerikanska, ryska och kinesiska fartyg. Dessutom hade man kunnat visa världen att EU inte är en klubb som bara relativt fattiga länder på Balkan och det krigshärjade Ukraina vill tillhöra, utan också stabila och välmående länder. Island placerar sig år ut och år in på tio i topp-listan över länder med högst BNP per capita. I Bryssel hoppades man säkert också att Island skulle bana vägen in i EU för ett större och kanske ännu mer eftertraktat byte: Norge. Fördel Island, alltså. Därför hade de isländska förhandlarna kunnat ställa hårda krav kring sina fiskevatten – det som överskuggar varje EU-debatt på ön. Fiskerättigheterna var den stridsfråga som stjälpte öns enda, tidigare försök att komma med i EU. Det var 2009, direkt efter att Kreppan, finanskrisen, hade slagit till mot ön som en blixt från klar himmel. På bara några månader kraschade öns storbanker, den isländska kronan devalverades med 70 procent och statsskulden fyrdubblades. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Islands EU-vänliga premiärminister Kristrún Frostadóttir. Foto: Omar Havana AP Att ansöka om EU-medlemskap var ett sätt att försöka återupprätta landets ekonomiska trovärdighet inför nya investerare. Men förhandlingarna urartade snart till häftiga gräl om fisket. EU vägrade att släppa på principen att alla medlemsländer måste öppna sina vatten för varandras fiskeflottor. Inför denna folkomröstningen hade Costas Kadis, EU:s fiskekommissionär, sagt att det definitivt finns ”utrymme för flexibilitet” i frågan. Han sade till Financial Times att EU var öppet för att erbjuda Island undantag. ”Ja, ja. Det kommer att vara en del av diskussionerna,” bedyrade Kadis. Att Storbritannien har lämnat EU var också en lyckoträff för Island denna gång. Island stred tre gånger med britterna mellan åren 1958 och 1976 om fiskerättigheterna runt ön, i de så kallade torskkrigen. Bägge sidor rammade båtar och sköt mot varandra med kanoner. Island vann. De brittiska trålarna lämnade motvilligt de omtvistade vattnen när regeringen i Reykjavik hotade att stänga den amerikanska flygbasen i Keflavík. En förödmjukelse för London. Att Storbritannien skulle ha låtit den gamle fienden gå med i EU utan att öppna upp sina friska fiskevatten för brittiska båtar, som idag måste färdas hela vägen ner till Afrikas kuster för att fylla sina nät, ses som högst otroligt. Ett sådan ”skrattar bäst som skrattar sist”-ögonblick hade nog varit svårt att motstå för brittiska politiker. Men islänningarna vände alltså ändå EU ryggen, igen. Frågan är om gudarna kommer att vara så vänligt inställda till Island nästa gång.