Park på Sturegatan, medan den fortfarande var en biograf. Foto: Mattias Ek/StadsmuseetDen anrika biografen Park slår igen – ett gym flyttar in. Men ännu en träningslokal är det sista stockholmarna behöver. Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Här satt Stockholm still – i nästan ett sekel”. Så lyder reklamtexten utanför gymkedjan STC:s nya lokal i den anrika parad­biografen Park vid Humlegården. Som livslång cineast och före detta biograf­maskinist – under en tid då det ännu rullade analoga filmremsor genom apparaterna – vill jag genast protestera. Staden satt inte still på Park! Varje gång en film visades rörde den sig med en hisnande hastighet av tjugofyra bilder per sekund! Okej, den från början nästan tusen­hövdade publiken kanske inte vevade med armar och ben så att svetten lackade. Men tankarna och känslorna förflyttade sig gränslöst! Gymkedjan ser det lite annorlunda. Efter alla år av passivt gloende i grupp ska det nu bli bättre ordning. ”Vi tror att rörelse är vår tids kultur­form”, fortsätter reklamtexten. Tyvärr tror jag också att de har rätt. Kroppen verkar ha blivit vårt främsta projekt, ett objekt att förädla in absurdum. Med hela snårskogen av ständigt morferande hälso­information på nätet – alltid en ny forsknings­rapport om träningsformer och hjärt- kärlhälsa, alltid en färsk korrelations­studie om cancer­risker eller telomerlängder – är ansvaret för ditt utseende, din hälsa och ditt åldrande helt och hållet ditt eget. Den som är ful har inte haft otur i genlotteriet. Den har misslyckats. Den som blir sjuk, dement eller dör får skylla sig själv. ”Scenen finns kvar”, skriver STC på hemsidan. ”Nu tränar du på den.” Det beror väl på tidsandan lika mycket som på STC:s formulering att jag läser deras utfästelse som: Från och med nu står inte världen utan du själv i centrum. Parks salong innan biostolarna byttes mot träningsredskap. Foto: Mattias Ek/Stadsmuseet På sociala medier spelar vi redan huvudpersonen i en egen­regisserad film om vårt liv. Nu ska vi även ha magrutor som Hollywood­hjältar. I parad­biografens tidigare kor kan du nu dyrka din egen kropp som en avgud. Jag är så klart inte emot träning, för nöjet och hälsans skull. Tränar jag inte själv mår jag pyton. Men varje gång en av stadens biografer släcks ner för alltid, för att i stället förvandlas till bar­komplex (Astoria), bowling­hall (Royal), förrådslokal (Draken), shoppinggalleria (Röda kvarn), disco/bar (Ringside) eller gym, känns det som ännu en amputation på stadens själ. Att se de stål­blanka tränings­redskapen på rad, i det som förr var en av stadens förnämsta premiär­salonger, väcker väl ungefär samma känsla i mig som när en ordningssinnad kristen tvingas se yoga utövas i Svenska kyrkan. På ett panelsamtal på Författar­förbundet nyligen efterlyste Expressens Victor Malm betydligt mer nationell tävlings­instinkt på kulturens område. Precis som vi vill vara bäst på pingis och höjdhopp borde vi vilja vara bäst på film, bäst på litteratur, bäst på konst. I alla fall bättre än Norge, kan man tycka, nu när de just moggat oss i fotboll. I stället för att flexa våra muskler borde vi vilja flexa vår kultur. En bra början vore att inte förvandla fler kultur­historiskt unika miljöer till tempel för kroppslig självoptimering.