Wille Crafoord: Rålambshovsparkens dolda traumaI dag förknippas Rålambshovsparken med sommarfester, kubbspel och studentpicknickar. Men under marken vilar en historia av tvångsarbete, död och exploatering som få stockholmare känner till. Publicerad 20:30 Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag må ha haft otur men vid ett flertal tillfällen har det uppstått obehagligheter i den inbjudande och sommarfestliga Rålambshovsparken. Plötsligt ser jag hur en munter regeldispyt mynnar ut i att någon vräker omkull en annan vid en brännbollsmatch. Vuxna karlar en solig eftermiddag. I ungdomens vinglande försommarnätter har det varit en skör konst att balansera ölburken mellan hojtande klungor, där allsång i en vindpust kan skifta över i hotfulla tillmälen. Detta är ett förhållande som tenderar att upprepa sig i studenttider varje vår, eller runt midsommar och Valborg, vilket vi under skräckrubriker kan följa via rapporter i allsköns medier. Då börjar begreppet otur anta en mer mönsterlik struktur. En lejonpart av detta bör tillskrivas alkohol men som historiskt intresserad är det lockande att ana det förflutnas skuggspel över området. Kan Rålambshovsparken lida av PTSD? Här har det pågått ohyggliga skräckscenarier som rimligtvis borde ha kunnat lämna ett psykologiskt trauma i marken. För att förmedla vidden känner jag mig motvilligt manad att lyfta fram ett provokativt tankeexperiment. Att det exempelvis skulle byggas radhuslängor för småbarnsfamiljer över Treblinka. Då tror jag nog att fler än Stephen King skulle skissa på ett filmmanus.