Essy Klingberg: Han kan svensken bättre än KristerssonPer Anders Fogelström (1917-1998). Foto: Pawel Flato/TT”Mina drömmars stad” kom aldrig med i Sveriges kulturkanon. Är den rentav för radikal? Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att bli en skolklassiker kan vara bland det värsta som kan hända en riktigt bra roman. Äran i all ära – klart det är hedrande att tryckas i klass­uppsättningar. Men en inte oansenlig del av läsarna kommer för alltid förknippa boken med plikt och damm. Att ”Mina drömmars stad” utelämnades ur regeringens kultur­kanon borde egentligen vara en lättnad. Dels läses den ändå. Dels hade arbetarvännen och pacifisten Fogelström antagligen inte varit superpepp på att dras in i Tidöpartiernas symbol­politik. Samtidigt är det svårt att inte se exkluderingen som en markering. Om någon bok över huvud taget ska utnyttjas som ett ”verktyg för inkludering och gemenskap” borde det vara den om Henning och hans ättlingar. Vad kan passa bättre än en historia om en ensam och utsatt 15-åring som bygger ett liv av ingenting? Som anländer till en ny stad som främling men snart integreras i dess gemenskap. Och som offrar sitt liv för att hans barn ska få det lite bättre än han själv fick. Mot alla odds lyckas han till och med skaffa en prydlig stuga. Är inte det den svenska drömmen, så säg? Att ”Stad”-sviten också skildrar ingenjörs­sveriges framväxt (och alla människor som slet ihjäl sig under industrialiseringen) gör den inte direkt mindre kanon­kompatibel. I kanonkommitténs utredning står det att P A Fogelströms ”Stad”-serie var ett av de mest återkommande förslagen när allmänheten fick säga sitt. Ändå nämns Fogelström bara en enda gång till i utredningen – i motiveringen under ”Utvandrarna”, där man konstaterar att Vilhelm Moberg med sin svit banade väg för bland annat P A Fogelström. Sant. Men att de två tycks konkurrera om samma plats säger något om dumheten i hela kanon­projektet. I Fogelströms värld är svensken humanist. Även när människor sviker varandra är grundtonen solidarisk. Blir någon sjuk hjälps man åt. Förlorar någon jobbet skramlar man. Ursprung börjar med tiden betraktas som något sekundärt: ”Staden var invandrarnas, om de inte funnits skulle den väl ha tynat bort… De och deras efter­kommande var med och byggde staden, var en del av den.” (Ur ”Stad i världen”). I dagens politiska klimat känns sådana rader rätt främmande. Vad det innebär att vara en ”vanlig svensk” är återigen föremål för förhandling. Politikerna famlar, skickar upp diverse test­ballonger: Är det viktigaste för den ”vanlige svensken” priset vid pumpen? Pengarna i plånboken? Migrationen? De senaste åren har politiken kretsat kring olika varianter av hårdare tag mot invandrare. De permanenta uppehålls­tillstånden slopas från den 12 juli. I veckan röstade riksdagen igenom den hårt kritiserade angiveri­lagen tillsammans med ”skärpta krav på vandel”. Dessförinnan kom besked om hårdare regler för anhörig­invandring och begränsad tillgång till välfärden för nyanlända. Frågan är hur väl färd­riktningen speglar opinionen. I praktiken innebär det större ovisshet och nya hinder för den som vill rota sig i Sverige. Den svenska drömmen tycks vara förbehållen svenskfödda. Frågan är hur väl färd­riktningen speglar opinionen. I en ny stor studie har Institutet för framtids­studier kartlagt svenskarnas attityder till migranter mellan 2012 och 2025. Trots politisk polarisering konstaterar rapporten att: ”Sverige sticker fortsatt ut som ett land med exceptionellt positiva attityder till migration.” Det är möjligt att genomsnitts­svensken står närmare Fogelströms humanism än den förda politiken. Storheten med ”Mina drömmars stad” ligger egentligen inte i dess politiska patos, utan i Fogelströms förmåga att balansera råhet och romantik. Han låter språket vara vackert och verkligheten vidrig. Fattigsverige är kärvt, omänskligt och samtidigt själva kärnan i stadens andning. Slum­kvarteren jäser i sommarns dävna dofter, mitt i bergens magra grönska, under himlens ljusblå tyll. Eftersom jag räknar med att Ulf Kristersson redan plöjt alla verk i kulturkanon hoppas jag att han ägnar sommaren åt Fogelström. Den är djävligt otidsenlig, men väcker en hel del tankar kring nuet.