Jesper Olsson: Är detta verkligen tidernas bästa roman?En ny lista över historiens 100 bästa romaner får Jesper Olsson att fundera över listmakandets praktik och pedagogik: kan man verkligen lösa läskrisen genom snuttifiering? Publicerad 20:15 Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den brittiska tidningen The Guardian har utsett de 100 bästa romanerna genom tiderna. Är någon förvånad? Ingen annan texttyp firar sådana triumfer i dag, ingen annan form präglar tankar, värderingar och sätt att se med samma kraft som listan. Den utgör det mest spridda och läsbara uttrycket för en kultur där kvantifiering på varje punkt tycks slå ut det kvalitativa omdömet och reflektionen, där datainsamling, kompression och prediktion knådar de kroppar och medvetanden som befolkar världen. ”Aldrig har en sådan lista behövts mer”, skriver The Guardian om sin publicering (16/5 2026) och hänvisar till en tid av minskande läsning och grasserande uppmärksamhetsförlust på grund av skärmar och Netflix. Helt utan ironi. Det är svårt att hålla tillbaka ett leende. Och ändå. Listor är svåra att motstå. De både lockar och irriterar och utgör dessutom en litterär urform. Det var inte med uppslukande berättelser eller besjälade lyrismer som skriftkulturen tog sin början för cirka 5000 år sedan, utan just med förteckningar över produkter och transaktioner av djur, lerkärl, säd, drycker, kryddor. De utgjorde ett stöd för minnet, men skapade också ramar för hur verkligheten kunde betraktas, värderas och förstås. Det är således inte någon tillfällighet att formen skulle anammas och bearbetas inom litteraturen i snävare mening: från den homeriska katalogen till surrealistiska kabinett av sällsamma ordfynd. Genom att sakna ett givet slut – utöver en godtycklig siffra, till exempel 100 – blir listan också ett sätt att hylla världens mångfald. En besvärjelse mot döden, som Umberto Eco en gång menade.