Faktum är att det är ganska oförskämt att tränga sig på hos en odlare om försommaren.Inte nog med att odlaren inte har planterat ut hälften av det som den försått under våren, och att den hälft som redan är utplanterad ser ynkligt sorglig ut i sina jättestora bäddar. Dessutom har odlaren så fruktansvärt mycket att göra. Hur vågar man klampa in i trädgården när omskolning, grundgödsling, ogräsrensning och direktsådd pågår? Och det, dessutom, samtidigt som odlaren försöker sköta sitt lönearbete? Om den nu fortfarande har något lönearbete.Det har inte Lotta Lundgren. Inte som förr, i alla fall.Kanske är det därför hon, trots årstiden och den obligatoriska utbrändhet som hör den till, kan tänka sig att ta emot besök i sin trädgård. Hon säger till och med välkommen.– Välkommen.Tack.– Till det här … fritidsintresset.Hon skrattar självmedvetet. Vi sitter i ett av trädgårdens två växthus, omgivna av 2 400 plantor som Lotta Lundgren har drivit upp själv från frö. När jag berättar att jag håller på att avhärda mina tomatplantor, och att de för första gången ska få stå ute på balkongen en hel dag, suckar hon drömskt och säger: ”Åh, vad roligt för dem!”Jag tycker inte att hon är galen, för jag har själv nyligen drabbats av odlingsfeber, men nog finns det en och annan som skulle höja på ögonbrynen. Det tillstår hon förresten själv.– Nu är det galnare än någonsin.Hur blev det så? För bara några år sedan var Lotta Lundgren känd som kokboksförfattare och tv-programledare. Under det tidiga 2010-talet slog hon igenom först som matbloggare under namnet Om jag var din hemmafru – så småningom också titeln på hennes stilbildande kokbok från 2011 – och sedan som förgrundsfigur för de omåttligt populära mat-tv-programmen ”Landet brunsås” och ”Historieätarna”, ihop med programledaren och komikern Erik Haag.Som hon sedan, som bekant och under stort offentligt rabalder, blev tillsammans med. När de träffades bodde Erik Haag deltid på Mörkö, en ö i Stockholms eller om det är Södertäljes södra skärgård, i utkanten av antroposofernas territorium Ytterjärna.– Då var det här inte riktigt en trädgård utan mest en massa björkar och gräsmattor, och så låg det gamla snowracers och rör utspridda över hela tomten. ”Om han ska bo här måste han ha det lite fint”, tänkte jag, och började plantera blommor runt huset, säger Lotta Lundgren om hur hennes odlingsintresse en gång började.I dag bor Erik Haag på ön permanent, medan hon delar sin tid mellan den och lägenheten i Midsommarkransen i Stockholm. Fast nu när hennes två barn börjar bli i flytta hemifrån-ålder planerar även hon att lämna stan för gott.För vad ska hon där och göra? Numera är det som odlingsdrottning snarare än tv-personlighet hon är känd, och trädgården på Mörkö är hennes kungarike. Den ligger mitt på en åker, i alla väderstreck omgiven av böljande ljusgula fält, på ett sätt som får den att påminna om en oas i en öken i ett Tintin-album. Ägorna består av en rad gamla och nybyggda hus och lador, en köksträdgård, de två växthusen, en hönsgård, en hundgård, bikupor och det senaste byggprojektet: en inhägnad för de två getterna Gunnar, vit, och Apache, gråsvart. ”Erik tycker att man ska göra saker tillsammans – men jag vill inte prata så mycket i trädgården”– Vi har lite olika idéer om trädgården, säger Lotta Lundgren när jag frågar hur odlingsdynamiken mellan henne och Erik Haag ser ut. Och så skrattar hon utdraget, kanske en smula utmattat. Stoppar med jordiga fingrar in en ny Kaliber vit under läppen.– Erik tycker att man ska göra saker tillsammans, sida vid sida. Men jag vill inte prata så mycket i trädgården. Jag har inte fokus på människor då, utan på växterna och jorden, säger hon.2022 startade Lotta Lundgren odlingspodden ”Jordkommissionen” tillsammans med kokboksförfattaren Tove Nilsson. 2023 påbörjade hon en trädgårdsmästarutbildning hos biodynamikerna på Skillebyholm i Järna. I fjol startade hon och en klasskompis trädgårdsföretaget Häxkraft, som tillverkar och säljer redskap och annat odlingsrelaterat. Nu i vår är hon färdigutbildad trädgårdsmästare, och så har hon precis gett ut sin första odlingsbok, ”Odlarjournal”.– Om man tycker om att lära sig grejer … om man får puls av kunskap … om man känner vördnad inför all den kultur som finns i trädgården … då är odling stark tobak, faktiskt.Lotta Lundgren har en särpräglad röst, låg och hes och sensuellt släpig, och när hon verkligen vill understryka något sänker hon farten ytterligare. Som nu.– Det här … kan jag hålla på med … tills jag dör, säger hon och ser mig i ögonen.Ända sedan hon var barn har hon intresserat sig för trolldom, berättar hon. Att så ett frö och se det växa upp kan vara det närmaste hon kommer att själv lära sig trolla.– Det är ofattbart, att man bara kan göra hur mycket som helst. Att jag kan genomföra hela den här jättestora showen varje år, säger hon.Vem showar du för?– Det vet jag inte. Ibland undrar jag också vem det egentligen är som genomför showen. Växterna showar ju lika mycket för mig, säger hon och ler kärleksfullt.Det har gått snart tjugo år sedan lämnade Lotta Lundgren en framgångsrik karriär som copywriter för att i stället ägna sig åt matlagning. Nu verkar det som att hon lämnat även maten bakom sig – eller åtminstone som att den mat som faktiskt blir resultatet av odlingen ändå inte är det viktigaste.– Tove, som jag har ”Jordkommissionen” med, är väldigt resultatinriktad. Hon är intresserad av skörden. För henne är mat fortfarande det stora äventyret, och jag gläds med henne. Men för mig är det detta stora och spännande drama som pågår under odlingssäsongen som är grejen, förklarar hon.Varför tror du att odlingen trumfade matlagningen?– Alla kan ju laga mat. Det behövs bara ett kök, och det har nästan alla. Mat är en barnlek.Det är för enkelt?– Ja. Men jag tror också att när jag började laga mat var det inte fullt så populärt.Hon skrattar sådär generat igen. A-ha! Vi har att göra med någon som är en smula trendkänslig. Jag frågar vad hon i så fall tycker om att även odling har blivit så trendigt – enligt en rapport från Fritidsodlingens riksorganisation har 38 procent av Sveriges befolkning fått ett ökat intresse för odling de senaste fem åren.– Det är jag bara glad över!Måste du nu plötsligt hitta ytterligare något nytt att ägna dig åt?– Nej, jag gläds. Men när jag var ung höll unga människor inte på och geggade runt med mat och hade åsikter om viner. Det var borgerligt och tråkigt. När man var ung höll man på med musik. Det här, däremot, tycker jag är en passande och rockig sysselsättning oavsett ålder.Hon slår ut med armarna och 2 400 plantor nickar instämmande.– Och om man kan lura in folk i odling, då har vi en lösning på ganska mycket. Man har inte tid att konsumera så mycket fast fashion, och framför allt har man ingen användning för den sortens produkter. Man kan aldrig mer resa bort. Inredning kan man också ge upp för det blir ändå bara jordigt inomhus. Man får en väldigt sund konsumtionstakt, faktiskt.– Detta sagt av någon som jobbat i reklambranschen, och varje månad handlade upp den gubblön jag hade då. I dag har jag gått över till en annan valuta. Saker och ting är värda en påse frön, eller två påsar frön, men om vi är uppe i tio eller tjugo påsar frön … då är jag inte intresserad längre. Jag kan omöjligt få ut så mycket av en grej som jag kan få av en påse frön, säger Lotta Lundgren.Samtidigt finns en paradox i hennes värv, liksom för så många som är kritiska till den globala senkapitalismen men lik förbannat måste finna sig i den moderna influerarekonomin. Att sälja saker ingår liksom i konceptet ”driva trädgårdsnäthandel”, och i podden gör Lotta Lundgren och Tove Nilsson regelbundna reklamsamarbeten.Det är komplicerat, det erkänner hon villigt.– Vi har en lång lista på saker vi inte tar i vår mun. Kvar blev några få fröföretag, ett företag som säljer ekologiska köttlådor, ett svampodlingsföretag ... Vi är ganska svårsålda. Men de som jobbar med podden behöver ju också få lön för sitt arbete, säger hon.Lotta Lundgren har de senaste fyra åren utbildat sig till trädgårdsmästare parallellt med tillvaron i offentligheten.Hur …– … tänkte jag?Nej, det förstår jag. Jag tänker tre gånger i veckan att jag ska göra detsamma. Men hur kom det sig?– Jag hade varit på Skillebyholm och hälsat på, och blivit så tagen av hur bra deras växter verkade må. Jag ville veta hur de gjorde, helt enkelt. Vad var det för rolig magi de höll på med?Fakta.Lotta LundgrenFödd 1971 i Göteborg. Bor numera på Mörkö i Stockholms skärgård, tillsammans med pojkvännen Erik Haag, och i Midsommarkransen i Stockholm, tillsammans med sina två barn födda 2006 och 2007.Har en bakgrund som copywriter i reklambranschen, men slog igenom som matbloggare, kokboksförfattare och programledare för ”Landet brunsås” (2010–2011) och ”Historieätarna” (2012–2016).Har gett ut kokböckerna ”Om jag var din hemmafru” (2011), ”Tio lektioner i matlagning” (2013) och ”Laga mig” (2020). Har även medverkat i tv-programmen ”På jakt med Lotta och Leif” (2014), SVT:s julkalender ”Tusen år till julafton” (2015) och ”Noll stjärnor” (2025).Gör podcasten ”Jordkommissionen” tillsammans med Tove Nilsson och driver trädgårdsföretaget Häxkraft. I vår är hon färdigutbildad trädgårdsmästare och aktuell med boken ”Odlarjournal”.Magi var ordet. Trädgårdsutbildningen Skillebyholm ligger i Ytterjärna, högsäte för svensk antroposofi, den omtvistade lära som den österrikiske esoterikern Rudolf Steiner grundade i början av 1900-talet. En del av läran är den biodynamiska odlingspraktiken, som i mångt och mycket liknar den ekologiska, utan konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.Men till det kommer en rad ritualer som skulle kunna beskrivas som ockulta – månens position på himlavalvet noteras ständigt, vatten virvlas både motsols och medsols, och växtdelar grävs ner i kohorn för att komposteras och sedan i mycket små mängder tillsättas till odlingsjorden under högtidliga former.Det låter misstänkt ovetenskapligt, möjligen en smula galet. Samtidigt vittnar otaliga odlare om att metoden helt enkelt funkar.– Den biodynamiska odlingspraktiken erkänner och omfamnar att det finns en magisk aspekt av odlandet. Det är så skönt, tycker jag, säger Lotta Lundgren.Tuppen gal utanför växthuset där vi sitter, som för att ge sitt bifall. Jag frågar vad hon tror att det magiska egentligen är, men hon bara skrattar.– Jag har ingen aning, fnissar hon som någon Martin Modéus i ”30 minuter”.För det är ju något. Alla kan se att det funkar. Eller, inte alla. Men … några.– De rituella eller esoteriska inslagen är svåra för mig, som i grund och botten är naturvetare, att förstå exakt hur de fungerar. Men varje gång det biodynamiska ska förklaras för mycket blir jag irriterad. Dels tycker jag inte att förklaringen är tillräckligt bra, och dels vill jag inte ha det förklarat för mig. Jag underkastar mig det mystiska, för jag har accepterat att det finns, säger hon.Genom växthusets glasvägg ser jag Erik Haag brumma i väg på en fyrhjuling. En stund senare kommer han brummande tillbaka med vad som ser ut som ett helt, fast styckat, träd på släpet. Stora grenar med nyutspruckna löv på, som han en efter en hivar in över staketet till getterna. Han ser lycklig ut när han hivar.Lotta Lundgren ser också lycklig ut, innanför glasväggen. Mellan tummen och pekfingret har hon fångat ett blad tillhörande en planta som står på golvet, redo att planteras ut. Spetskål, ser det ut som. Hon smeker bladet ömt, det går inte att beskriva det på annat sätt.Finns det något själviskt i att ”odla sin trädgård”, som det brukar heta? I stället för att engagera sig i världen utanför den?– Det kan inte vara dåligt att göra en plats lite vackrare, säger hon och spänner ögonen i mig.– Dessutom utesluter det ju inte ett politiskt engagemang. Men att kunna odla är i sig ett privilegium. I Sverige finns en halv miljon människor som skulle vilja odla, men som inte har möjlighet till det. Jag önskar att det skulle vara tillgängligt för alla.Att mat och sex är förbundna är något Lotta Lundgren spelat på i sina kokböcker och tv-program. Men hur är det med odling och sex? För egen del har jag drabbats av en vag oro över att mitt nyfunna odlingsintresse förvisso gör mig lycklig och djupt tillfredsställd, men kanske inte – och helt oviktigt är det inte, om man någon gång i sitt liv månat om det – sexig.Jag ber Lotta Lundgren om ursäkt för att jag ställer en så intim fråga, men jag kan inte låta bli att ställa den. Är det verkligen så sexigt att odla?– Ja! Det är det!Hon, som annars talar mycket lågt, ropar nästan.– Man blir ju en väldigt kapabel människa, och det är väldigt attraktivt att vara kapabel. Det är stor skillnad på en människa som kan gräva sig ett potatisland och en som inte kan det. Men med det sagt är det kanske inte så flärdfullt eller glamoröst.Så man får omdefiniera sexigheten inför sig själv?Lotta Lundgren sträcker fram sin underarm och pekar på dess ovansida till svar.– Titta, jag har fått en helt ny muskel här. En vattenkannemuskel. Som har gjort min arm …… väldigt väldefinierad. Men du vet väl vad män, eller snarare tonårskillar, kallar den där muskeln?– Oj. Just det. Det är den, ja.Den brukar kanske inte vara fullt så välutvecklad på kvinnor.– Nej, det brukar den verkligen inte. Men visst, man kan ju ha vackrare naglar, eller mindre jord inuti näsan och mellan tänderna, än jag. Men jag känner mig ganska mäktig, faktiskt, när jag går omkring bland mina växter. Om inte annat är jag ju väldigt viktig för dem. Det tror jag är min favoritkänsla – att jag behövs, säger Lotta Lundgren.Hon har gjort sig själv oumbärlig på just denna plats på jorden – med flit, verkar det som.– När jag blev förälder kände jag mig väldigt viktig under många år, men nu börjar jag ju bli ganska oviktig för mina barn. De är så stora att de klarar sig ganska bra själva, säger hon.Och då måste du skaffa 2 400 nya barn om året för att kompensera?– Ja. Ju större ens barn blir, desto fler måste ens plantor bli. Det jag utövar här är ju också en form av föräldraskap. Jag går in för det på samma sätt.Där skymtar det där som vissa skulle kalla galenskap igen. Varför blir man så galen av odlingen? Vad är det som gör att så många så fullständigt uppslukas av trädgården, blomsterprakten, skörden?– Min grundteori är att det handlar om att världen är en otrygg och ful plats, och då söker människor sig till det som är tryggt och vackert. Men det kan inte vara hela sanningen.Nej, för det är ju inte så tryggt att odla. Det är faktiskt ganska otryggt. Det är så mycket som kan gå fel.– Ja, det mesta. Men det kanske är lite som att vara förälskad i någon och leta efter nycklarna till hur den ska älska en tillbaka. Man försöker ständigt dyrka upp låset till mysteriet, säger Lotta Lundgren.– Men växter är ju också bara jävligt mysiga att vara med, tillägger hon sedan.Är det mysigare att vara med växterna än att vara, typ, på tv?Lotta Lundgren gapskrattar häpet.– Ja, herregud. Vilken fråga. Det är hemskt att vara på tv.Jag frågar eftersom Lotta Lundgren tycks ha tagit ett steg ut ur rampljuset i och med sitt nya liv som odlare. Visst, i fjol sändes reseprogrammet ”Noll stjärnor” som hon gjorde tillsammans med Erik Haag, men nog ville de båda helst av allt bara åka hem?Det är åtminstone hit de rent fysiskt har dragit sig tillbaka, till den avlägsna trädgården vid slutet av en grusväg på en ö i Stockholms, eller om det är Södertäljes, södra skärgård.– Jag har gömt mig för allt, ja, bekräftar hon.Varför det?– Man irrar runt i sitt liv och försöker hitta sin plats och sin grej. Och där finns trädgården och väntar på en. När man väl har hittat den … så är det bara att låta sina rötter växa ut. Då är man framme.Lotta Lundgren väljer.Tre lättodlade sommarblommor:Sommarlejonöra, rosenskära och solros.Tre grönsaker för nybörjare:Sockerärter, gurka och tomater. Sockärter för att det är lätt, gurka för att det är kul och tomater för att det är en inkörsport till tyngre odling.Mina tre bästa odlingstips:1. Var där dina växter är.2. Var generös med gödsel och vatten.3. Titta på växterna – de flesta uttrycker sina krav och önskemål med ett fullt begripligt kroppsspråk.