En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-06-14 11:16Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/ebbot-lundberg-om-hur-man-overlever-en-rockturne-en-snubbe-blev-lite-blodig/MUSIKEbbot Lundberg om hur man överlever en rockturné: ”En snubbe blev lite blodig”Publicerad 11:16Bandet The Soundtrack of Our Lives ger sig ut på Sverigeturné för att fira 30 år sedan debutalbumet ”Welcome to the infant freebase”.I DN Kulturs serie Specialisten berättar frontmannen Ebbot Lundberg hur en rockartist överlever turnélivet.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevÄr turnélivet lika bra när man har hållit på i 30 år som när man är ung?– Vissa tröttnar ju väldigt snabbt och andra håller på tills de stupar. Jag tillhör den senare kategorin, jag började med att smita hemifrån så fort jag lärde mig gå. Så länge man är nyfiken är det kul, jag vill hela tiden komma till ställen där vi inte varit.Hur stort måste ett band bli innan man slipper att bära instrument och förstärkare själva?– Med lågkonjunkturen i dag är det inte svårt att få tag i sådana killar. Jag själv har ju inte haft mycket instrument att bära på, mer än en harpa ibland. Med åldern behöver man ju mer bärhjälp.På tal om det, tränar du inför en turné? Du är ju känd för att hoppa ner i publiken.– Den tiden är helt över. Jag rör mig minimalt. Medan de andra i bandet fortfarande håller på som tjurar på scenen sitter jag under korkeken.Kan du nämna tre saker som är viktiga för att det ska bli en bra turné?– En bra ljudtekniker och en bra turnéledare som håller rätt på skocken. Sedan är det bra att man är i balans med varandra. Det är ju inte alltid man har varit det. Är det inte organiserat kan det bli rätt jobbigt. Jag har råkat ut för det också. Felbokningar, eller att man upptäcker att man är i fel stad. Jag tror att alla band råkar ut för sådant. Man är ju som ett resande gycklarsällskap.Har det hänt någon gång att du har varit riktigt förbannad på någon efter en turné och sagt att ”den jäveln vill jag aldrig mer träffa”?– Jag kan inte minnas att det har varit något regelrätt slagsmål på scen, men det har funnits perioder där man har typ småknuffat på varandra och gjort miner åt varandra. Jag ska inte påstå att det har varit så mycket av det. Det är om man har en spelning där man precis har landat efter att ha flugit över halva jordklotet och är jetlaggad. Det är nog det värsta tillstånd du kan vara i som artist. Du är på en stor scen och allt känns som en stor uppförsbacke.Finns det något turnéminne som du helst skulle vilja glömma?– Jag slängde ut en gitarr i publiken en gång i England. Det blev kalabalik och de skulle stämma mig. Jag tänkte liksom att vi skulle ha lite ”Jimi Hendrix i Monterey”-feeling, ut med gitarren i publiken. Då var det någon snubbe som tog emot den och blev lite blodig. Sedan var det som om jag hade förstört hela festivalen. Då tänkte jag, det här är inte rock'n'roll.Jag hörde rykten någon gång för länge sen att du var på en fest där golvet brast under dig...– Det stämmer ju i och för sig, men det var en P3 Guld-fest. Jag överlevde. Jag vet inte varför det har blivit en sådan snackis, men det var väldigt mycket journalister där, men de var inte riktigt mentalt aktiva tror jag, eftersom det var fyra på morgonen.Festas det mycket på turnéer?– Ja, man har ju tillgång till det 24/7. Men inte lika mycket nu för tiden, det är inte lika roligt längre. Har man gjort någonting tillräckligt länge så tröttnar man ju på det. Eller så fastnar man i det.Är turnén ett lite friare tillstånd? Håller man sig lugnare när man är på hemmaplan?– För mig är det nog så. Man testar ju allting, men sedan är det bra med det. Jag skulle aldrig fastna i en loop.Är turnélivet sexuellt promiskuöst?– Inte vad jag känner till. Det är möjligt att det har pågått saker som jag inte vet om. Man har ju läst om hur det var på 60-talet. Med groupies och så där, men vi missade den perioden. Förutsättningen för att vi kunnat hålla på så länge är ju en balans i allt.Hur hanterar du turnébusstristessen?– Genom att somna. Min blessing har varit att jag kan somna när som helst. Att sitta i turnébuss och i logen och vänta på spelningen, det är det värsta med turnélivet.Min fördom säger att man äter dåligt på turné?– Det är ju upp till var och en om man vill dra en buffé på Circle K. I vårt band finns ganska många matkonnässörer som letar upp de bästa restaurangerna. Men genom åren har man ju tvingats äta mycket skitmat. Jag är en livsnjutare och visste tidigt att jag skulle bli stor. Redan när jag började med kaftanerna tänkte jag att det här plagget kan jag ha hela livet.Luktar bandet mer svett och skit mot slutet av turnén?– I dag är vi ett rent och välordnat band, de flesta springer in i duschen direkt efter gig, men den mer brutala rockromantiska fasen har även vi gått igenom. Nu är vi en behaglig karavan av folk.Förändrar turnélivet en så att man måste tända av när man kommer hem?– Ja, det är nödvändigt. Det är därför alla så småningom när de blir lite äldre flyttar ut på på landet och vill ha tystnad. Jag åker ut på havet för att det är mitt element på något sätt, vattnet. Helst när det är lite dramatiskt.Det låter som att du kommer att fortsätta vara ute på en ständigt pågående turné. Som Bob Dylan...– Ja, så är det nog. Så länge världen finns kvar. Det är ju en jävligt märklig tid just nu. Att få uppleva det som turnerande artist är ju spännande och skrämmande samtidigt. Det ger ett perspektiv på världen som man inte får hemma. Jag kommer ihåg i USA under Irakkriget, då var vi där och turnerade. Det gav ju en helt annan bild om vad som pågick än här.Läs fler intervjuer i serien Specialisten!