En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-05-16 01:14Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/han-forenar-knytnaven-med-svensk-indiepops-melankoli/Det är fredagskväll och Killen. har oundvikliga förväntningar på röj att leva upp till, skriver DN:s recensent om spelningen på Bar 15 i Stockholm.Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevKillen.Betyg: 3.Betygskala: 0 till 5.Bar 15, StockholmStändiga samarbeten är ett av dansmusikens tydligaste kännetecken. Visa vem du remixar och det går lättare att säga vem du är. I fallet med Grammisbelönade discjockeyn och producenten Killen. är det lätt att utgå från ytterligheterna Swedish House Mafia och Håkan Hellström. Två svenska giganter från olika håll som båda fått låtar producerade eller omarbetade av Hampus Torsell, som Killen. egentligen heter.Med tanke på Killen.:s manliga artistnamn, ett smeknamn från barndomen, skulle man lätt kunnat tro att han har närmare till de förras lätt grabbigt stekiga arenahouse än till Hellströms arenaindie. Och visst kan man se delar av vad han gör som en vidareutveckling, eller kanske nedmontering, av den SHM-ledda dansmusiken som för inte så länge sedan fyllde Ullevi med ungdomar som summerburstade som att det inte fanns någon morgondag.Den stora och viktiga poängen med Killen. är dock att han – också – förenar den vevande knytnäven med den breda svenska indiepoppens inneboende melankoli och lätt psykedeliska melodikänsla. Titelspåret på den dagsaktuella ep:n ”Stay like this forever” är ett exempel, där suggestiv och stegrande techno möter en närmast arenarockig låtstruktur.Kanske är kombinationen av tung dansmusik och nedtonad indie, salt och sött, ännu mer markant på skiva än live på Bar 15. Det är ändå fredagskväll och oundvikliga förväntningar på röj att leva upp till. Men även när Killen. lägger technorör lika raka som plåtditona i talet på den ombyggda industrilokalen kan han inte låta bli att blanda dem med smittsamt poppiga inslag och djupt melankoliska textfragment.Tydligast blir det kanske i ”High like the sky”, från nyss nämnda ”Stay like this forever”, som fått en tyngre och hårdare technoinramning, men mitt i all eufori också har ett omisskännligt stråk av vemod. En röst sjunger ”I wanna grow up/but don’t wanna die” samtidigt som basen nästan får putsen att rasa från de ruffa betongväggarna på Bar 15. Då är det inte längre bara vår i luften. Det är rejv.Läs fler konsertrecensioner här.