Hela världens regissörer har möjlighet att kvala in till detta OS i film, vilket också gör det till ett ypperligt tillfälle att ta pulsen på den globala samtiden – som mest verkar tänka på dåtiden.Europas såriga 1900-talshistoria upphör aldrig att fascinera, skrämma, varna – och ge upphov till skarp fiktion. Inte minst i Cannes. Vid sidan av tävlingssserien (i Cannes Premiere) visar den gamle mästaren Volker Schlöndorff, som en gång i tiden chockade med krälande ålar i en rutten hästskalle i ”Blecktrumman” (Guldpalmsvinnaren 1979) att han fortfarande har huvudet på skaft. Och själens kikare riktad bakåt.Den snyggt återhållna historielektionen ”Heimsuchung” utspelar sig i en Bauhausvilla i östra Tyskland, där vi får se nazismens, kommunismens, perestrojkans och slutligen kapitalismens verkningar på vanliga människors liv. Här finns också en mystisk trädgårdsmästare som inte åldras under de cirka 70 år som dramat täcker – en Fader Tid som bara genom sin oföränderlighet inkarnerar filosofen Hegels träffsäkra citat: ”Av historien lär vi oss, att vi ingenting lär oss av historien”.Schlöndorff har satt ihop en fin och eftertänksam (om än lite museal) betraktelse över människans storhet och småskurenhet. Förra årets Cannesfestival bjöd för övrigt på en annan tysk film med en liknande premiss men ett klart mer slagkraftigt genomförande: Mascha Schilinskis förtrollande vackra och melankoliska ”Sound of falling”.Perioden återkommer bland Guldpalmskandidaterna, inte minst i den redan sönderkramade ”Fatherland” där polacken Pawel Pawlikovski skildrar efterkrigstidens kluvna Tyskland med full Fingerspitzengefühl. Samtidigt som han berättar om författaren Thomas Manns resa genom ett krigshärjat och polariserat Europa, styr manuset även tanken till den krutdurk som vi själva sitter på: ett splittrat Europa skapar ett politiskt vakuum där Trump eller Putin kan kliva in. Eller som Thomas Manns olycklige son säger i ”Fatherland”: Vi tvingas välja mellan Stalin och Musse Pigg.Fransmännen gillar sina gamla hjältar från andra världskriget (vem gör inte det?). En av de största är motståndsledaren Jean Moulin, vars namn pryder en gata i varje gallisk stad och som också förärats ett knippe filmer och tv-serier genom åren. Cannestävlaren ”Moulin” är dock skapad av en ungrare, László Nemes, som slog igenom med det sällsynt suggestiva förintelsedramat ”Sauls son”.Nemes är en frekvent tidsresenär, alla hans fyra fullängdare utspelar sig under 1900-talet och bearbetar olika former av motstånd i en totalitär omgivning – men så spänner sig också hans karriär över ungefär samma period som Victor Orbán satt vid makten, vilket ju kan ha påverkat valet av motiv.”Moulin” är tacknämligt nog ingen klassiskt formaterad biografi, Nemes koncentrerar sig istället på huvudpersonens sista aktiva dagar, då han hamnade i den ökända Gestapobödeln Klaus Barbies klor. Enligt László Nemes representerar de båda männen två även i dag aktuella politiska attityder gentemot samhällsbyggandet: den humanistiska respektive den destruktiva, som härskar genom att söndra. När tortyren tar över i dramat har den sistnämnda vunnit. Sevärt, tänkvärt men inte Nemes bästa.Cineasten Nemes åkallar för övrigt även den tekniska dåtiden. ”Moulin” är inspelad på 35-millimetersfilm, i gammalt widescreen-format, och lär vara plåtat med rejäla Hollywood-objektiv – vilket ger en mjuk, behaglig och tidsenlig grynighet.Men trots att det finns en scen där tappra motståndsmän sjunger Marseljäsen i exekutionspatrullens ansikte, är de flesta närvarande franska kritikerna skeptiska. Kanske för att det är en ungrare bakom kameran. ”Touche pas a mon héro”.Den japanska filmens främste familjeterapeut, Hirokazu Kore-eda, vill inte heller befatta sig med nuet, men väljer istället att extrapolera oss in i en nära framtid. I ”Sheep in the box” sörjer ett föräldrapar sitt döda barn och nappar därför på ett gratiserbjudande om att få hem en humanoid kopia av sin avkomma.Fadern är skeptisk, men mamman smälter genast inför den porträttlike pojken och konflikterna är överraskande få. Tidigare imponerande Kore-eda-filmer som ”Shoplifters” och ”Monster” har visat att han är en av japans främste skapar av humana relationsdramer och i ”Sheep in the box” introducerar han en AI som en ny familjemedlem. Jag hoppades på en tvillingsjäl till författaren Kazuo Ishiguros ”Klara och solen” men det här barnboksnälla dramat utnyttjar tyvärr inte den fantasifulla premissen fullt ut. Istället får vi en smått sedelärande sentens om att vi inte bör mickla med Moder Natur. Check på det.De tävlingsbidrag som inte tittar bakåt (eller framåt) vänder istället blicken inåt. Det är inte ovanligt i Cannes, som ju älskar film om film, men i år slås det nog ett inofficiellt rekord i antalet dramer som har kulturskapare i huvudrollerna. Det rör sig antingen om alster som diskuterar konstnärens roll i Mammons miljöer, som den sävligt strosande ”All of a sudden” (”Soudain”) av Ryusuke Hamaguchi, eller de som bara vill underhålla med hjälp av rollfigurer som kämpar i motvind – på samma sätt som filmernas upphovspersoner gör.Den franska ”The unknown” (”L'inconnue”) är bron mellan festivalens två tydligaste teman, dåtid och meta. Upphovsmannen Arthur Harari (manusförfattare till Guldpalmsvinnaren ”Fritt fall”) inleder starkt med ett suggestivt tokfestande där fotografen David har sex med en mystisk kvinna och sedan vaknar upp i hennes kropp – med givetvis ångestladdade konsekvenser.David jobbar med att plåta platser utifrån gamla bilder tagna på samma ställe, på 1920-talet. Han ställer dem bredvid varandra för att se vad som försvunnit. Och tillkommit. Som om nutiden bara ligger som en tunn fernissa över historien, som när som helst kan bryta igenom. Det är en subtil esoterisk tanke som möjligen ska vittna om att en uråldrig kraft ligger bakom de udda händelserna på duken.Men tydligare än så vill inte Harari vara, vilket i grunden är en bra hållning, det osagda är oftast att föredra framför det motsatta, men här blir det lite väl diffust. Regissören är så ointresserad av att ge sin story substans att jag till slut zonar ut och börjar fundera på nästa film i startfältet, vilken precis som denna har Leá Seydoux längst upp på rollistan. Mannen nekar till anklagelserna och hävdar att de tusentals barnporrbilder som finns i hans dator är hans research inför en dokumentär.Denna Frankrikes hetaste skådespelare är nämligen även med i Maria Kreutzers ”Gentle monster”. Här gör Seydoux musikern Lucy vars make blir hämtad av polisen eftersom han har varit aktiv på pedofilchattar. Mannen nekar till anklagelserna och hävdar att de tusentals barnporrbilder som finns i hans dator är hans research inför en dokumentär. Lucy flyr hemmet tillsammans med parets lille son, slits mellan äckelkänslor och önskan att mannen talar sanning.Kreuzer, som slog igenom internationellt 2022 med den kaxiga kostymfilmen ”Korsett”, berättar med god psykologisk träffbild om hur närstående till förövare kan försöka bortförklara eller förneka en älskad familjemedlems hemska brott. Tyvärr är regin valhänt och konstruktionen lite för uppenbar för att ”Gentle monster” ska vara i närheten av Guldpalmen.Den iranske regissören Asghar Farhadis pular också i metaverkstaden. I snyggt sammansatta ”Parallel tales” följer vi en författare (Isabelle Huppert) som hittar stoff till sin bok genom att spionera på sina grannar – ett gäng ljudtekniker med egna interna spänningar. Perspektiven skiftar ideligen, berättarlager tvinnas runt varandra till ett snårigt men underhållande drama som påminner om att fiktionen kan påverka verkligheten, och vice versa. Inget scoop direkt, men utan tvekan fiffigt framfört.Vissa navelskådar både mediet och sig själva, som den spanska queergiganten Pedro Almodóvar. Hans ”'Bitter christmas” (”Amarga navidad”), som har ”Autofiktion” som svensk titel, skulle kunna vara ett senkommet inlägg i den nyliga svenska debatten om just autofiktion. Hur mycket får en författare exploatera sina nära och kära innan det blir kränkande? Behöver en besjälad konstnär alls befatta sig med sådana borgerliga bryderier?Almodóvars alster handlar om en framgångsrik filmregissör som på ålderns höst börjar rannsaka sina tidigare gärningar, och det är nog ingen galen tanke att spanjoren har hämtat stoff från sig själv. Den förut så blommiga berättaren har, att döma av hans senaste verk, blivit mer eftertänksam med åren. I hans förra drama ”The room next door” låg en cancersjuk författare på dödsbädden och mindes sitt liv, och här är det en filmskapare som sjunger på sista versen. Håller Almodóvar på att säga ”Hasta la vista”?Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat att den här texten inte gödslar med superlativen, men så har det också varit en ganska svag tävling (det återstår dock fem av 22 filmer). Vanligtvis pålitliga leverantörer som exempelvis Cristian Mungiu (”Fjord”) och nämnda Koreeda har underpresterat, andra har förnöjt så smått, men så, i elfte timmen, kliver Andrej Zvjagintsev (”Leviatan”, ”Återkomsten”) fram och visar var filmskåpet ska stå. Exilryssen (som låg 40 dagar i koma under covidpandemin) är en av Europas främsta auteurer och samhällskritiker – alltid angelägen, alltid koncis, aldrig övertydlig.I ”Minotaur” väver han elegant ihop en remake av Claude Chabrols mordhistoria ”Mannen, hustrun, älskaren” (1969) med en svidande attack på Putins styre och invasion av Ukraina. Precis som i den grekiska myten om titelns odjur, visar Zvjagintsev hur den korrumperade ryska makten skickar unga människor rakt i krigsmonstrets gap. Snyggt (fotot!), snillrikt, spännande och smärtsamt aktuellt. Med andra ord en mycket stark Guldpalmskandidat. Och en vass varnagel för mänskligheten, som dock verkar fast besluten att inte lära sig ett smack av den tid som flytt.Ryska stjärnregissörens politiska noirthriller om krigsmobiliseringen gör succé i CannesLäs mer om filmfestivalen i Cannes