En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-05-17 11:34Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/fredrik-sahlin-tysk-nobelforfattare-och-svenska-rakor-flyger-hogst-i-cannes/FILM | KOMMENTARFredrik Sahlin: Tysk Nobelförfattare och svenska räkor flyger högst i CannesPublicerad 10:01CANNES. Halvvägs genom årets Guldpalmsjakt har Fredrik Sahlin fått korn på ett par möjliga vinnarfilmer som frontas av bland andra Isabelle Huppert, Sandra Hüller och Virginie Efira. Fast allra högst flyger en gudomlig liten svensk komedi om döden.Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevKampen om Guldpalmen pågår ytterligare en vecka men just nu ligger den estetiska giganten Pawel Pawlikowski i vinnarhålet med dramat ”Fatherland”.I polackens tajta verk (endast 82 minuter) gör vi ett kort besök i den tyske författaren Thomas Manns liv. Året är 1949 och han reser genom ett delat Tyskland för att ta emot Goethe-priset i såväl den ryska som den amerikanska zonen. Hans dotter Erika (den alltid suveräna Sandra Hüller) är med på resan, så jo, nog finns det vissa likheter med Ingmar Bergmans ”Smultronstället” men ”Fatherland” är först och främst en helt egen skapelse, en rent fabulöst vacker sådan. Varje scen är ett levande, mångfacetterat konstverk i sig – precis som auteurens två tidigare storverk ”Ida” och ”Cold war”.Men det vore ändå inte helt överraskande om Guldpalmen kommer att planteras långt österut. Den japanska filmskaparen Ryusuke Hamaguchi vann manuspriset i Cannes 2021 med ”Drive my car” och imponerar nu med sin belevade, vänliga och drygt tre timmar långa ”Soudain”. Filmen skildrar vänskapen mellan en antropolog, tillika föreståndare på ett hem för dementa (Virginie Efira från ”Benedetta”) och en ung cancersjuk, japansk teaterregissör (Tao Okamoto). Denna filosofiska, dynamiska duo skrider genom ett intrikat manus som pratar om allt från kapitalismens problem till hur man bäst vårdar alzheimerpatienter. Liiite för långt är det allt, men samtidigt hypnotiskt och rentav zenartat humanistiskt. Och så är ju liemannen närvarande hela tiden, i anden, men håller sig på respektfullt avstånd. Tills han inte gör det längre. Deppigt? Inte alls. Aldrig har väl ett samtal om döden känts så levande.Den iranske filmskaparen Asghar Farhadis metadrama ”Parallell tales” har delat den närvarande kritikerkåren, där jag tillhör de som låter tummen peka uppåt. Men så är jag också svag för fiktion om fiktion. Här ser vi återigen Virginie Efira, men nu i en minst sagt snårig men underhållande historia om en författare (Isabella Huppert) som drar in både grannarna och publiken i sina böcker. Farhadi talar om fiktionens påverkan på verkligheten och vice versa – med stänk av både ”Fönstret mot gården” och Michael Haneke.Precis som i Oscarsvinnaren ”Nader och Simin – en separation” nyanserar Farhadi sitt drama hela vägen in i kaklet. Just som man tror sig veta var man har alla inblandade dyker mer info upp, viket gör att berättelsen tar ännu en ny skepnad. Spännande, om än inte lika angeläget som hans iranska alster. Ursäkta en filmsnobb men det är lite som att Operakällaren skulle anordna en jubelkväll för Red Bull.Idel icke-amerikansk arthouse i tävlingen, alltså, förutom James Grays ”Paper tiger” med som känns inkvoterad för att festivalen ska få in Hollywood på den röda mattan. Inte ens Adam Driver och Scarlett Johansson lyckas skapa spänning i ett ganska jolmigt maffiadrama.Jänkarnas frånvaro syns även ute på Croisetten som brukar vara tapetserad med gigantiska reklamskyltar för kommande blockbusters – nu lockas filmälskarna istället att köpa franska bilar. Det kanske är denna brist på amerikaner som fått festivalen att mejlbomba oss journalister med info om att den första ”The fast and the furious”-filmen visas – 25 år premiären här i Cannes.Ursäkta en filmsnobb men det är lite som att Operakällaren skulle anordna en jubelkväll för Red Bull.Bäst hittills är ändå den svenska kortfilmen ”The end” av Niki Lindroth von Bahr. Nio år efter att hon Cannes-debuterade med ”Min börda” är hon uppgraderad till Guldpalmklassen. Hennes nya stop motion-animation med djur som utspelar sig på en internationell flygplats där alla befinner sig i en nervig limbo – fullt igenkännbart för alla som lidit sig genom aerodromers påfrestande transfertillvaro.Det här är en mörkt skimrande, gudomlig komedi där sniglar, larver och skorpioner osar existentiell ågren och talar med röster lånade av celebriteter som Alexander Skarsgård och Noomi Rapace.Som alltid när det gäller Niki Lindroth von Bahrs filmer är produktionsdesignen lika minutiös som fantasifull och slutscenen är magiskt melankolisk.Borde ha en rejäl chans att norpa hem en Guldpalm till Sverige.Lina Wolffs succébok blir spelfilm med TarantinovibbarLäs mer om filmfestivalen i Cannes