Dick Harrison: Harald V – lika svensk som norskKung Harald den V dog den 28 augusti. Foto: Cornelius Poppe/NTBKung Harald V var världsdelens mest respekterade statschef. Att betrakta Harald V ur svensk sunvinkel görs sällan – men det är intressant, skriver Dick Harrison. Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kung Harald V är död. Inte bara i Norge utan i hela Europa är detta en stor nyhet, eftersom den avlidne vid tiden för sin bortgång var världsdelens mest respekterade och älskade statschef. Få nationer, om någon, har sedan andra världskrigets dagar haft ett lika folkligt legitimerat och beundrat kungahus som Norge, och med kung Haralds död sluts cirkeln. De tre kungliga norska generationer som var med när det begav sig – som vägrade böja sig för Hitler och Quisling, som gick i exil och fortsatte kampen för Norges frihet – är nu borta. Håkon VII, Olav V och Harald V fick dessutom lyckan att leva så länge att de genom sin blotta ålder och långa tid i ämbetet kom att gynnas av åtskilliga äldre monarkers privilegium – att bli nationernas självskrivna symbolgestalter, med en aura av sagokungar och landspatriarker. Men det blir minst lika intressant om vi vänder på perspektivet och betraktar Harald V ur svensk synvinkel. Så sker sällan, eftersom den norska nationalismen och den norska monarkin är så nationellt kodade att andra speglingar och betydelser än de inhemska är svåra att visualisera. Faktum är dock att Harald V härstammade lika mycket från Sverige som från Norge. Och från Danmark, om vi skall vara petiga. Fadern Olav och farfadern Håkon föddes som danska prinsar, och innan den senare blev utsedd till kung av Norge kallades han ”prins Carl av Danmark”. Den blivande Olav V hette Alexander. Vid denna tid – efter unionsupplösningen 1905 – stod den norska monarkin synnerligen lågt i kurs i Sverige. De norska önskemålen om en kung från huset Bernadotte hade bemötts med kalla handen av den bittre Oscar II. Men agget varade inte länge. När första världskriget bröt ut var animositeten inte större än att de tre skandinaviska kungarna kunde framträda gemensamt, och stämningen blev ännu bättre under mellankrigstiden. Olav V av Norge, Märtha av Sverige och de tre barnen prinsessan Astrid, prinsessan Ragnhild och prins Harald, fotograferade 1939. Foto: NTB Förlovningen mellan kronprins Olav av Norge och prinsessan Märtha av Sverige (som var kusiner; Märtha var dessutom sondotter till Oscar II), eklaterades den 15 januari 1929 och hälsades med glädje i båda länderna, inte minst eftersom den uppfattades som det slutliga beviset på att missämjan från 1905 var gravlagd. Likväl hade allt kunnat förvärras i en av Norges verkliga ödesstunder, när kungafamiljen flydde undan den tyska invasionen 1940. Medan Håkon VII och kronprins Olav tog sig norrut sökte sig kronprinsessan Märtha och hennes tre barn – däribland Harald – natten till den 10 april över gränsen till Sverige, där det var långt ifrån självklart att de skulle bli väl mottagna. Det officiella Sverige levde i skräck för Tyskland och ville inte provocera den mäktiga stat som på kort tid hade invaderat och besegrat tre grannländer. Enligt en historia (som inte kan verifieras) släpptes de in först sedan chauffören hotat att köra in i gränsporten. I den norske kungens och kronprinsens fall var gränsen stängd. För den blivande Harald V slutade dock historien lyckligt. Efter några dagar i Sälen och på Frötuna gård anlände familjen till Drottningholm den 26 april. Därefter blev de kvar i landet till sensommaren, då de via finska Petsamo tog sig till USA sjövägen. Under resten av kriget levde de i Washington DC, medan fadern och farfadern residerade med exilregeringen i London.