”Svensk demokrati är inte hotad”

Mikael Persson och Andrej Kokkonen är professorer i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Foto: PressbilderDe många larmen om hot mot demokratin är en olycklig breddning av demokrati­begreppet. Ju mer vi lägger in i demokratibegreppet desto svårare blir det att enas om det, skriver statsvetare. Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. DEBATT | DEMOKRATI Varningarna för att den svenska demokratin är hotad står numera som spön i backen. Vissa har ropat varg längre än andra. Statsvetaren Staffan I Lindberg argumenterade till exempel redan 2011 för att marknads­anpassningen av skolan riskerade att underminera ungas stöd för demokratin. ”Rösträtt till salu”, löd varningen. Femton år senare står den svenska demokratin fortfarande stark. Vi hävdar att en anledning till de många larmen om hot mot demokratin är en olycklig breddning av demokrati­begreppet. Inom statsvetenskapen finns flera sätt att definiera demokrati, och vi kan inte här göra hela forsknings­fältet rättvisa. Samtidigt är fria och rättvisa val en central komponent i princip i alla demokrati­definitioner. En inflytelserik tradition inom demokrati­forskningen utgår från en sådan minimalistisk definition av demokrati, ofta kallad valdemokrati eller elektoral demokrati. En central poäng hos den framstående demokrati­forskaren Adam Przeworski är att demokratin inte får konflikter att försvinna, utan erbjuder ett fredligt sätt att hantera dem. Politiska motståndare behöver inte komma överens. Det räcker att förlorarna accepterar valresultatet för att de tror att de har möjlighet att vinna framtida val. Demokratin bygger enligt detta synsätt på att förlorarna uppfattar spelreglerna som legitima. Centralt är därför att valen genomförs på ett rättvist och välfungerande sätt och att maktskiften sker enligt regelboken. Utgår vi från en sådan syn på demokratin är det svårt att hävda att den svenska demokratin är hotad. De allmänna valen genomförs i allt väsentligt rättssäkert i Sverige och det finns inte på kartan att svenska politiker skulle vägra att acceptera en valförlust. Man kan hävda att den elektorala synen på demokrati är för snäv och att det krävs mer för att demokratin ska fungera, så som demokratiska fri- och rättigheter, fri åsiktsbildning och oberoende medier, fungerande rättsstat och en fungerande förvaltning. En del av detta är nödvändigt, även om vi här inte tar ställning till exakt vad demokrati­begreppet ska innehålla utöver den minimalistiska definitionen. Men det finns en fara i att vidga demokrati­begreppet till att även innefatta demokratins innehåll. För att vi ska kunna enas om en syn på demokrati behöver vi därför göra skillnad på demokratin och politikens innehåll. I en demokrati måste det finnas utrymme för olika sätt att se på exempelvis hur höga skatterna ska vara, hur civilsamhället ska finansieras och hur förvaltningen ska organiseras. Risken med ett alltför expansivt demokratibegrepp illustreras tydligt av #SamToo-uppropet, om att den demokratiska rättsstaten är hotad, som några av våra kollegor har skrivit under. I det utmålas exempelvis det faktum att staten behandlar migranter annorlunda än medborgare som ett brott mot den likabehandlingsnorm som sägs ligga till grund för vår demokrati. Oss veterligen har det dock aldrig funnits någon demokrati av modernt snitt som inte gör skillnad på medborgare och icke-medborgare. Det är fullt legitimt att ogilla Tidöregeringens migrationspolitik och vilja se ett annat politiskt innehåll, men det krävs en extremt god vilja för att få den till ett demokratihot. Detsamma gäller de bristfälliga konsekvens­utredningar av kriminal­politiska reformer som uppropet också tar upp. Det är i sin ordning att kritisera regeringen för sådan politik av sakpolitiska skäl eller effektivitetsskäl. Men att gå så långt som att säga att de hotar demokratin är magstarkt. Om man hävdar detta bör man vara tydlig kring vilken typ av demokrati­modell man faktiskt hänvisar till. Men det görs sällan i debatten. Istället tycks man ofta utgå från en (allt för) bred definition där den sakpolitik man själv gillar betraktas som central för demokratin. Exemplen illustrerar hur svårt det är att enas om breda demokrati­definitioner. De flesta kan nog ställa upp på att fria och rättvisa val samt goda förlorare är viktigt för demokratin. Men när begreppet utvidgas till att omfatta en viss syn på migrations­politik och klimatpolitik, demokratins utveckling i USA, eller statliga utredningars längd riskerar oenighet att uppstå snabbt. Kort sagt, ju mer vi lägger in i demokrati­begreppet desto svårare blir det att enas om det. Om parterna i debatten beskyller varandra för att hota demokratin när de i själva verket är oense om politikens innehåll kan följderna bli besvärliga. Som Przeworski påpekar bygger demokratin på att även dagens förlorare tror att de kan bli morgon­dagens vinnare. Om man i stället tror att motståndarnas seger innebär att den egna sidan aldrig mer får en verklig chans att vinna, blir det svårare att acceptera nederlaget. Forskning från andra delar av världen visar till exempel att väljare tenderar att acceptera demokratiska regelbrott från det egna partiet när motparten uppfattas som ett tillräckligt stort hot. Lägg därtill den uppenbara faran med att ropa varg i onödan. Kommer någon, efter alla dessa rop om hot mot demokratin, verkligen att lyssna den dag vi, mot förmodan, har ett reellt hot mot demokratin? Låt oss spara sådana vargrop till den dag då de verkligen är befogade. Så varför ser vi dessa återkommande och potentiellt skadliga larm om demokratins tillstånd? En förklaring kan vara att alarmistiska budskap lättare får genomslag i medierna och möjligen gör det lättare att sälja in forsknings­ansökningar än mer balanserade budskap om att demokratin fungerar väl. Det skapar incitament för forskare att bli onödigt alarmistiska. Vissa av våra kollegor har närmast blivit en sorts handelsresande i domedags­profetior som återkommande beskriver utvecklingen i allvarliga termer. Det kan vara befogat när de demokratiska spelreglerna faktiskt står på spel. Men om hoten mot demokratin definieras för brett riskerar samhälls­debatten att polariseras i onödan och medborgarna att få en felaktig bild av hur det faktiskt står till med demokratin. Forskare om några bör förstå det. Mikael PerssonAndrej Kokkonenprofessorer i statsvetenskap vid Göteborgs universitet