SommarscenenI DN Kulturs artikelserie återvänder skribenterna till bländande ögonblick som etsat sig fast.Jag hittar en röd klänning längst in i garderoben, gömd under säckar med urvuxna bebiskläder. Det röda nylontyget får mig att minnas sommaren 2017 i Berlin och vandringarna mellan solvärmda stenhus som fortsatte stråla ut värme långt efter midnatt. Nätterna verkade alltid leda någonstans.Under den där perioden tänkte jag ofta att bakom gulddörrarna fanns det verkliga livet. Min pappa brukade berätta en saga ur Tusen och en natt om en man som får tillgång till nittionio silverdörrar men blir besatt av den enda gulddörren. Han föreställer sig rikedomar, erotik, hemliga rum, ett annat liv. När han till slut öppnar dörren står där bara en åsna som sparkar honom i ansiktet.Jag tänker på Paolo Sorrentinos film ”Den stora skönheten” från 2013.I början av filmen står turister på Janiculumhöjden ovanför Rom och fotograferar utsikten. Vit sten, hetta, vattenflaskor, kupoler och cypresser, allt under en tunn sakral kör och ett strålande ljus. En japansk turist faller plötsligt ihop död på gatan, som om skönheten blivit för stark för hans nervsystem. Stendahlsyndromet.Sedan klipper filmen brutalt till natt på en takterrass: stroboskop, turkost ljus, Martini-neonskylt, husväggar fortfarande varma efter solen. Gamla människor, övermålade, kirurgiskt föryngrade, halvfulla. Det är en sådan natt då musiken är bättre än samtalet. Då människor slutar förbereda sina nästa repliker och varje låt som spelas är den rätta.Och låten som spelas är faktiskt den bästa någonsin: ”A far l’amore comincia tu” med Raffaella Carrà, italiensk discohelgonfigur från sjuttiotalet.Carràs musik pulserar genom Rom som om begäret faktiskt gick att överleva.A far l’amore comincia tu.När det gäller kärlek: börja du.Men italienskans fare betyder egentligen bara göra. Samma verb används för nästan allt: göra kaffe, göra en promenad, göra fest, göra kärlek. Kärleken som något man gör, inte något man drabbas av.Filmens huvudperson Jep Gambardella dansar ovanför Rom. Kameran återkommer hela tiden till hans ansikte, nästan barnsligt lyckligt, men också märkligt frånvarande, som om han redan ser festen som ett minne medan den fortfarande pågår.Han är inte en hedonist i enkel mening. Han har tillträde till alla rum, alla kroppar, alla fester, men är samtidigt separerad från dem genom sitt eget medvetande.Och det som hemsöker honom genom hela filmen är egentligen inte kärleken utan scenen: den där enda sommaren som i efterhand börjar framstå som det verkliga livet, en psykisk urbild av absolut närvaro som resten av tillvaron sedan mäts mot.Det finns något helt annat i den italienska sommaren hos Sorrentino än i den nordiska sommarhettan hos Hjalmar Söderberg. I Doktor Glas ligger ”ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen”. Först på kvällen ”lever man upp en smula”. Det är en kväljande, instängd hetta där människorna driver omkring genom Stockholm med förhöjd puls och dåligt samvete.Hos Sorrentino är natten varmare, lättare, mer kroppslig. Men rastlösheten är densamma. Känslan av att livet kanske pågår någon annanstans i staden.Jep Gambardella är just en sådan gestalt som filosofen Søren Kierkegaard skulle kalla estetiker: en människa som längtar efter omedelbarhet men aldrig riktigt kan gå in i den? Kierkegaard skriver om Don Juan i Mozarts ”Don Giovanni” som ett begär i ständig rörelse, nästan som musik.Därför blir också festen i ”Den stora skönheten” lite spöklik. Jep dansar, men betraktar samtidigt sig själv medan han dansar. Som om den avgörande scenen redan har utspelat sig och resten av livet bara är en blek efterbild. Mihály söker upp en vän från ungdomskretsen som gått i kloster och frågar hur någon frivilligt kan välja ett kallt stenkloster, askesen och tystnaden framför livet utanförSamma livskänsla finns i den ungerska författaren Antal Szerbs ”Resa i månljus” från 1937. Huvudpersonen Mihály lämnar nästan utan att märka det sin bröllopsresa i Italien och dras tillbaka mot ungdomens märkliga krets i Budapest: syskonen Éva och Tamás, lekarna kring döden, känslan av att det verkliga livet alltid fanns någon annanstans än i vardagen. Tamás är död sedan länge men fortsätter hemsöka romanen som ett löfte om frihet från arbete, tid och bundenhet.Mihály söker upp en vän från ungdomskretsen som gått i kloster och frågar hur någon frivilligt kan välja ett kallt stenkloster, askesen och tystnaden framför livet utanför. Var ditt begär efter livet så svagt?Munken svarar att han inte flydde världen för att hans begär var svagt, utan för att det var för starkt. Bara i stenklostrets kyla kunde han överleva det.Jag tänker att jag kanske kan ha den röda klänningen på frilanskontorets karaoke-aw på fredag. Jag visar den för ChatGPT.”Administrativ trött kvinna möter Kieślowski/Almodóvar”, svarar den. ”Det har en särskild intensitet.”Men klänningen verkar ha krympt i garderoben.Jag beställer en nästan likadan på en second hand-app. Paketet blir försenat. Först är säljaren på affärsresa i Lappland. Sedan skriver hon att hennes häst har ätit upp delar av beställningen från torkrepet.Till sist kommer klänningen från Finland och luktar starkt av källare, cigarettrök och hallonlikör.”Postduden rökte i bilen igen”, skriver kvinnan.Den europeiska melankolin måste till slut passera genom en rökig postbil och ett djur som äter textilier.Jag tvättar klänningen med vodka och gin efter råd från ChatGPT. Den luktar fortfarande märkligt. På fredagen går jag till karaoke-aw:n klädd i en dovt blå skjorta istället.Afrikavärmen har kommit till Stockholm redan i maj. Luften inne på baren känns overklig, mättad av öl och parfym. En chartrad buss stannar utanför och släpper av ett stort sällskap unga människor som turistar mellan olika sunkbarer.Det är quiz före karaoken. En kollega vill inte vara med.”Jag blir för engagerad”, säger han. ”Jag får hjärtklappning och magsmärtor.”Jag erbjuder honom en cigarett. Han säger nej tack, förlåt, men jag försöker minska mina beroenden.Kanske är han som mannen i klostret hos Szerb. Karaoke bygger på en mindre avancerad teori om människan än KierkegaardSedan ställer han sig ensam framför karaokeskärmen och sjunger poplåtar på ett främmande språk med perfekt tonträff, utan minsta tvekan. Jag blir märkligt häpen. Hela kvällen har han sagt nej: till quizet, cigaretten, beroendet, överengagemanget. Men inte till detta.Det är något nästan kusligt med den plötsliga säkerheten. Som om all försiktighet bara gällde livet omkring själva elden. Inte elden i sig.Vi skrattar och dricker allt utom vatten. Ett kort ögonblick verkar ingen längre tänka på hur de uppfattas. Musiken är bättre än samtalet.Karaoke bygger på en mindre avancerad teori om människan än Kierkegaard.Efteråt tänker jag att Raffaella Carrà nästan fungerar som en motvikt till den nordeuropeiska livsfilosofin: Kierkegaard, Wagner, dödslängtan och askes. Sluta göra begäret till ett öde. Gör något bara. Dansa. Sjung. Börja.Jep Gambardella fortsätter röra sig genom Rom om nätterna trots att han förstått att den stora kärleken och den perfekta scenen redan ligger bakom honom. Kanske är det den mest vuxna europeiska melankolin: att inte försöka bli fri från längtan utan leva med den — och ändå fortsätta röra sig genom världen medan den fortfarande finns.Dagen efter karaoken är det städdag i min bostadsrättsförening. Solen är för stark, huvudvärken dunkar i tinningarna.Jag går iväg med min son och vi gömmer oss under buskarna där världen blir oigenkännlig. Han stannar länge framför en humla, som om allting fortfarande innehöll uppenbarelser.Sedan springer han vidare.Läs mer:Uje Brandelius: Tomas Ledin hade rätt – sommaren är kortDavid Wiberg: ”En kärlekshistoria” fick mig att våga bli Linnea på scenFanny Lindstedt Grahn: Vi glömmer lätt att sommarlovet är den mörkaste tidenJosefin Olevik: Jag blir aldrig av med den strypta kvinnan under granen