”Stort misstag att tillåta truppminor”

”Stort misstag att tillåta truppminor” En varning för landminor uppsatt på ett träd i utkanten av Kiev, Ukraina. Foto: Natacha Pisarenko/APFem av Sveriges grannländer har tagit steget att lämna konventionen om förbud mot trupp­minor. Men försvaret mot Ryssland kräver mer än åter­upplivandet av ett vapen vars bäst-före-datum sen länge är passerat, skriver debattörer. Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Den svenska debatten om Ottawa­konventionen har i stor utsträckning reducerats till en fråga om inter­operabilitet: kan svenska soldater samarbeta effektivt med finska och andra allierade styrkor om Sverige fortsatt förbjuder trupp­minor? Frågan är relevant, särskilt eftersom fem länder i vår närhet, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen, har tagit det högst ovanliga steget att lämna konventionen. I debatten bortses ofta från trupp­minornas allvarliga och lång­variga humanitära och miljö­mässiga konse­kvenser. Samtidigt görs tvärsäkra påståenden om deras militära värde, trots att detta länge har varit omdiskuterat också bland militära experter. Dessa frågor var väl kända redan på 1990-talet och utgjorde själva grunden för Ottawa­konventionen. Inte mycket har förändrats sedan dess. I stället har den svenska debatten reducerats till frågan om konventionen kan försvåra samarbetet med finska styrkor. Det snäva fokuset förbiser de bredare politiska, juridiska och strategiska konsekvenser som skulle följa av ett svenskt från­träde. I en tid då Ryssland försöker försvaga de normer och institutioner som under­bygger fred och säkerhet i Europa bör Sverige akta sig för att bidra till denna erosion. Europas försvar mot Ryssland kräver mer än åter­upplivandet av ett vapen vars bäst före-datum sedan länge har passerat. Motiven för ett förbud gäller än. Skälen till att Sverige undertecknade Ottawa­konventionen är lika giltiga i dag som 1997. Truppminor utgör ett allvarligt och bestående hot mot mänsklig säkerhet. Omkring 90 procent av registrerade offer för truppminor är civila. De kan inte skilja mellan kombattanter och civila, och deras effekter fortsätter långt efter att striderna har upphört, i sig en överträdelse av internationell humanitär rätt. I Ukraina dödas och skadas i dag många soldater av minor. Men i årtionden framöver kommer samma minor också att döda och skada civila, hindra åter­uppbyggnad och begränsa människors tillgång till hem, skog och jordbruksmark. Det är just denna tids­förskjutning som gör truppminor så problematiska: deras militära effekt är tillfällig, men deras humanitära konsekvenser är bestående. Argumentet om trupp­minornas militära använd­barhet är dessutom svagare än vad som ofta påstås. De flesta länders försvars­makter har länge kunnat planera territoriellt försvar utan dem. De senaste uttalandena från Finland och andra stater motsäger även deras egna tidigare militära bedömningar, vilket antyder att det förnyade intresset delvis kan vara politiskt snarare än militärt drivet. Ottawa­konventionen är ett av världens mest fram­gångs­rika ned­rustnings­avtal. I dag är 162 stater parter till konventionen. Ytterst få har valt att stå utanför. Sedan den trädde i kraft har tiotals miljoner lager­hållna trupp­minor förstörts, stora land­områden röjts och flera tidigare minerade länder förklarats fria från känd kontaminering. Viktigast av allt är att konventionen har bidragit till att minska civilas utsatthet för trupp­minor. Att fem stater nu har lämnat konventionen är därför mycket ovanligt. De är de första staterna som faktiskt har frånträtt Ottawa­konventionen. Samtidigt fortsätter andra stater att ansluta sig. Marshall­öarna och Tonga blev parter 2025, och 2026 anslöt sig Libanon, under en pågående väpnad konflikt. Även flera stater som inte är parter har i praktiken intagit en mer restriktiv hållning än vad deras formella status antyder. USA är det tydligaste exemplet. Landet har inte anslutit sig till konventionen, men flera amerikanska regeringar har begränsat produktion, inköp och användning av truppminor. Mot denna bakgrund skulle ett svenskt frånträde medföra en betydande politisk kostnad. Det skulle försvaga Sveriges humanitära ledar­skap och fördjupa mot­sättningar mellan­europeiska stater kring ett rättsligt ramverk som Sverige själv har varit med om att bygga upp. Även om det kan vara svårt är det möjligt att hitta lösningar för samarbete med länder utanför konventionen. Det bör utredas om svensk rätt kan justeras utan att Sverige bryter mot sina skyldigheter enligt konventionen. Det är också möjligt att samverka militärt med andra stater och samtidigt ha nationella begräns­ningar för vad svensk personal får göra. Sådana begräns­ningar är normala i inter­nationella operationer. Sverige har hanterat liknande frågor tidigare, bland annat i Afghanistan, Libyen och Mali. Man kan inte heller bortse från att detta problem har skapats av en minoritet av Natos medlemmar. Förutom dessa fem länder samt USA är Natos 26 andra medlemmar fortsatt parter till Ottawa­konventionen. Ett svenskt utträde skulle därför omedel­bart skapa nya svårig­heter i sam­arbetet med viktiga partner­länder som Norge, Danmark, Tyskland, Stor­britannien och Kanada. I den mån inter­operabilitets­problem löses med ett land riskerar de alltså att förvärras med andra. Än viktigare är att förespråkarna för ett svenskt frånträde tycks missa vad mot­sättningen med Ryssland ytterst handlar om: Moskvas försök att urholka den inter­nationella rätts­ordningen. Det är precis nu Sverige behövs som motkraft. Sverige bör inte fatta ett kort­siktigt säkerhets­politiskt beslut med tydliga och bestående negativa konsekvenser. Skadan för internationell stabilitet, folkrätten och de civila som drabbas skulle bli långt större än det problem man hoppas lösa, och långt svårare att ta tillbaka. Foto: Henrik Ekman, Anders G Warne, Guillaume Lamy Sally Longworth doktor i folkrätt, Stockholms universitetHenrique Garbino doktorand i krigsvetenskap, FörsvarshögskolanPriscyll Anctil Avoine lektor i krigsvetenskap, Försvarshögskolan