En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-07-01 20:15Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/katastrofen-i-venezuela-slutar-inte-med-skalven/DN DEBATTDN Debatt. ”Katastrofen i Venezuela slutar inte med skalven”Publicerad 20:00DN DEBATT.Venezuelas verkliga utmaning väntar när återuppbyggnaden ska ske i ett land där sjukvården är svag, infrastrukturen eftersatt och miljoner redan har flytt. Landet klarar inte att lyfta sig ensam. Utan långsiktig och samordnad hjälp riskerar katastrofen att bli permanent, skriver León Poblete, ekonomie doktor och docent vid Uppsala universitet.Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevNär de kraftiga jordbävningarna drabbade Venezuela förändrades situationen för miljontals människor på några minuter. Byggnader kollapsade, människor skadades och räddningsarbetet fortsätter i de hårdast drabbade områdena. Bakom de ständigt föränderliga siffrorna över döda, skadade och saknade finns familjer som väntar på besked om sina anhöriga och människor som på några sekunder har förlorat sina hem. Redan nu pekar preliminära internationella konsekvensbedömningar på att dödstalet kan komma att stiga till flera tusen när fler drabbade områden blir möjliga att nå för räddningsinsatserna.För mig är detta inte bara en internationell nyhet. Jag har familj och vänner i Caracas. De första timmarna präglades av samma ovisshet som alltid följer stora katastrofer: överbelastade telefonlinjer, motstridig information och desperata försök att nå sina närstående. Den mänskliga dimensionen riskerar ofta att försvinna bakom rapporteringen om jordbävningens magnitud och de dramatiska bilderna från de första dygnen. Landet behöver inte en rad separata nationella initiativ som drar åt olika hållMen den verkliga katastrofen avgörs inte enbart av hur kraftigt marken skakar. Den avgörs av hur väl ett samhälle klarar att resa sig när skakningarna har upphört. Venezuela går inte in i återuppbyggnaden med normala förutsättningar.Under mer än ett decennium har landet genomgått en djup ekonomisk, social och institutionell kris. Sjukvården arbetar sedan länge med begränsade resurser, stora delar av infrastrukturen har eftersatts och över åtta miljoner venezuelaner har sedan tidigare lämnat landet. Bland dem finns läkare, sjuksköterskor, ingenjörer och annan kvalificerad personal som hade varit avgörande i en katastrof av den här omfattningen. Det innebär att Venezuela inleder återuppbyggnaden med betydligt sämre förutsättningar än många andra länder som drabbats av stora naturkatastrofer.Den internationella responsen vid stora katastrofer följer ofta samma mönster. De första dagarna mobiliseras sök- och räddningsteam, fältsjukhus och humanitär nödhjälp. Den akuta fasen är avgörande och räddar liv. Den verkliga prövningen börjar däremot när den långsiktiga återuppbyggnaden tar vid.Erfarenheterna från tidigare katastrofer är tydliga. Efter jordbävningen i Haiti 2010 uppskattades skadorna till motsvarande omkring 120 procent av landets bnp, men återuppbyggnaden försvårades under många år av bristande samordning, svag institutionell kapacitet och otillräcklig kontroll över hur biståndsmedel användes. När statens närvaro är svag ökar dessutom risken för plundring, svartabörshandel och andra uttryck för social oordning – något som redan rapporteras från vissa av de drabbade områdena i Venezuela.Jordbävningarna i Turkiet och Syrien 2023 visar samma utmaning i en annan skala. Världsbanken uppskattade de direkta materiella skadorna i Turkiet till drygt 34 miljarder dollar och bedömde redan då att de totala återuppbyggnadskostnaderna sannolikt skulle bli minst dubbelt så höga.Senare bedömningar uppskattade kostnaderna till omkring 103 miljarder dollar. Lärdomen är densamma: Turkiet visar hur kostsam återuppbyggnaden kan bli även när staten har betydande egen kapacitet. Haiti visar hur svår återuppbyggnaden blir när institutionerna är svaga. Det handlar om att förhindra att en redan djup humanitär och institutionell kris förvärras ytterligare under många år framöverVenezuela riskerar nu att kombinera båda dessa utmaningar. Just därför räcker det inte att omvärlden är generös under de första veckorna. Det avgörande är hur stödet utformas redan från början. Landet behöver inte en rad separata nationella initiativ som drar åt olika håll. USA har här en särskild möjlighet att visa att dess engagemang i Venezuela inte bara handlar om säkerhetspolitik eller geopolitisk närvaro, utan också om ansvar i en humanitär katastrof. Om USA verkligen vill bidra till landets stabilisering bör det ske genom snabb, omfattande och koordinerad hjälp som stärker sjukvård, vattenförsörjning, bostäder, elnät och annan samhällsviktig infrastruktur.Sverige har genom Myndigheten för civilt försvar, Sida och EU:s civilskyddsmekanism både erfarenhet och etablerade kanaler för internationella katastrofinsatser. Men Sverige, EU, USA och länderna i regionen måste verka för en samordnad internationell insats där akut hjälp, säkerhet, återuppbyggnad och institutionellt stöd hålls samman i en gemensam plan. Det stödet bör kopplas till en flerårig återuppbyggnadsstrategi, framtagen tillsammans med lokala aktörer, internationella organisationer och multilaterala utvecklingsbanker. Det handlar om att finansiera fungerande samhällsfunktioner över tid – inte enskilda projekt som riskerar att avstanna när det mediala intresset klingar av.Lika viktigt är att återuppbyggnaden omges av robusta mekanismer för transparens, oberoende uppföljning och ansvarsutkrävande. Erfarenheter från tidigare katastrofer visar att stora biståndsflöden riskerar att förlora effekt om samordningen brister eller resurser inte når de människor och samhällen som är mest utsatta. Tydliga kontrollmekanismer är en förutsättning för att varje biståndskrona ska göra största möjliga nytta. Det är också avgörande för att motverka att katastrofen utvecklas till en ännu djupare samhällskris.Konsekvenserna av att misslyckas stannar inte vid Venezuelas gränser. Landet har redan upplevt en av världens största migrationskriser i modern tid. Om återuppbyggnaden går långsamt och samhällsservicen fortsätter att försämras, riskerar ännu fler människor att lämna landet, vilket skulle öka både det mänskliga lidandet och belastningen på grannländerna och det internationella samfundet.Att hjälpa Venezuela handlar därför inte bara om att hantera följderna av en naturkatastrof. Det handlar om att förhindra att en redan djup humanitär och institutionell kris förvärras ytterligare under många år framöver. Jordbävningar går inte att förhindra. Men hur stora deras mänskliga och samhälleliga konsekvenser blir avgörs i hög grad av hur uthålligt, samordnat och ansvarsfullt omvärlden väljer att agera. Den verkliga prövningen börjar inte när marken slutar skaka utan när återuppbyggnaden tar vid.Läs fler artiklar från DN Debatt:Fredrik Meiton, chef för Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet: ”Fyra lärdomar att ta med efter Trumps Iran-fiasko”Jon Gunnarsson Ruthman, Läkare utan gränser i Sverige: ”Giriga läkemedelsbolag en förklaring till utbrotten”