En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-06-29 20:34Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/jag-vet-ett-och-annat-om-att-hamna-pa-elefantkyrkogarden/DN DEBATTPublicerad 20:00DN DEBATT.När jag kom till elefantkyrkogården möttes jag av en blomma på mitt skrivbord, men sedan blev det tyst. Jag förstod inte hur svårt det skulle bli att ha en tillvaro där min kraft gick till att vänta på nästa uppgift i stället för det jag kunde bidra med. Det är bra att regeringen vill lägga ner kyrkogården, men gör det av rätt skäl, skriver Aud Sjökvist, jurist.Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevRegeringen vill avskaffa den så kallade elefantkyrkogården och ersätta den med avgångsvederlag för generaldirektörer och andra högre statliga chefer. Det är i grunden ett rimligt förslag. Det är svårt att försvara ett system där personer under lång tid placeras i Regeringskansliet utan tydliga arbetsuppgifter samtidigt som de uppbär lön.Men debatten riskerar att bli alltför förenklad. Frågan är inte bara vad som ska hända med generaldirektörer när deras uppdrag upphör. Frågan är också hur staten ska kunna rekrytera och behålla kvalificerade personer för några av samhällets viktigaste befattningar.Jag vet något om detta eftersom jag själv tillbringade flera år på den så kallade elefantkyrkogården. När jag nu ser tillbaka på tiden innan jag hamnade där är det framför allt två saker som sticker ut. De flesta dagarna satt jag därför ensam på mitt rum. När det blev brist på kontorsrum var det jag som fick flyttaDet första är förutsättningarna för att kunna göra ett bra jobb som generaldirektör eller myndighetschef, det vill säga den roll man har innan man hamnar på kyrkogården.2009 tillträdde jag som generaldirektör och chef för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). För att göra det lämnade jag en ordinarie domartjänst. Inför utnämningen hade jag bett om att få vara tjänstledig från domstolen för att kunna återgå till mitt tidigare arbete när sexårsförordnandet löpte ut. Men svaret var nej. Om jag ville bli generaldirektör måste jag säga upp mig från min fasta anställning, vilket jag gjorde.Under min tid på HSAN framförde jag flera kritiska synpunkter på den nya patientsäkerhetslagen, bland annat det orimliga i att låta Socialstyrelsen hantera patientklagomålen – vilket för övrigt ändrades ett par år senare – samt att legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal som tilldelades kritik inte skulle kunna överklaga beslutet.Poängen är inte att jag nödvändigtvis hade rätt i alla mina invändningar. Poängen är att en generaldirektör måste kunna framföra professionella bedömningar, även när de inte sammanfaller med den politiska ledningens uppfattning.Om generaldirektörer lär sig att den säkraste vägen till fortsatt karriär är att hålla inne med kritiska synpunkter, är vi som samhälle inne på en farlig väg och staten förlorar något värdefullt – det professionella och självständiga beslutsunderlag som politiken behöver. Så länge min man levde klarade jag ensamheten ganska väl, men när han plötsligt avled sommaren 2013 blev den betydligt svårare att bäraDet andra som sticker ut i minnet är hur jag sedan hamnade på elefantkyrkogården.Efter något år i min nya roll beslutade riksdag och regering om en ny patientsäkerhetslag. Genom den reform som lagen innebar försvann huvuddelen av den verksamhet som HSAN hade byggts upp för att hantera. Kvar blev endast en mycket begränsad del av myndighetens tidigare uppgifter, som jag fortsatte ta hand om.Jag förlorade inte mitt uppdrag för att jag misslyckats som myndighetschef, och inte heller för att regeringen saknade förtroende för mig – alltså det som verkar vara mångas uppfattning av varför man hamnar på kyrkogården. Tvärtom fick jag genomgående höra att man var nöjd med de uppdrag jag utförde. Problemet var att staten själv hade förändrat förutsättningarna för den myndighet jag ledde.Under mina fyra år på elefantkyrkogården fick jag flera olika uppdrag. Bland annat utredde jag de katastrofmedicinska insatserna utomlands och granskade skogsbranden i Västmanland. Jag utförde de uppgifter som jag tilldelades och fick uppskattning för arbetet, möjligen med undantag för min rapport om skogsbranden där jag framförde stark kritik mot delar av räddningstjänsten och krisberedskapen.Men samtidigt blev det allt tydligare att det inte fanns någon långsiktig plan för min tid där. Det dröjde drygt tre år innan jag till slut fick detta råd av ett departementsråd vid Socialdepartementet: lägg inte din framtid i våra händer. Det var ett ärligt råd, men det illustrerar också problemet.Det finns dock också en mänsklig sida av tillvaron på kyrkogården som sällan diskuteras. När jag kom till min nya arbetsplats möttes jag av en lila saintpaulia på skrivbordet. Det kändes som ett välkomnande, men sedan blev det ganska tyst. Jag bad att få delta i enhetens interna möten men fann snart att jag inte hade någon naturlig plats där.De flesta dagarna satt jag därför ensam på mitt rum. När det blev brist på kontorsrum var det jag som fick flytta, jag blev aldrig en naturlig del av en arbetsgemenskap. För den som är van vid att ha arbetskamrater är det en märklig tillvaro.Så länge min man levde klarade jag ensamheten ganska väl, men när han plötsligt avled sommaren 2013 blev den betydligt svårare att bära. Det var då jag fullt ut förstod varför man i folkmun talar om det som elefantkyrkogården. Hela mitt yrkesliv hade jag tagit mitt arbete på stort allvar och lagt ned den tid som krävdes för att kunna stå för det jag levererade. Att plötsligt befinna sig i en miljö där tyngdpunkten inte låg på vad man gjorde, utan i stället på väntan på nästa uppdrag var svårare än jag hade kunnat föreställa mig. Avskaffa alltså gärna elefantkyrkogården, men ersätt den med ett system som ger ett rimligt skyddOm staten vill rekrytera domare, forskare, läkare, officerare och andra kvalificerade personer till de högsta chefsbefattningarna, måste det finnas en rimlig balans mellan ansvar och trygghet. Den som uppmanas att lämna en etablerad karriär för ett tidsbegränsat uppdrag i statens tjänst bör inte ensam bära risken när staten senare väljer att förändra spelreglerna.Avskaffa alltså gärna elefantkyrkogården, men ersätt den med ett system som ger ett rimligt skydd åt de generaldirektörer som förlorar sina uppdrag när staten själv väljer att avveckla eller omorganisera den verksamhet de har rekryterats för att leda. Annars riskerar vi att få fler fogliga generaldirektörer – men färre som vågar säga det som makthavarna faktiskt behöver höra.Läs fler artiklar från DN Debatt:Två professorer: ”Flytta på chefer som är livrädda för att göra fel”Mona Dahlgren, pensionär: ”Mina två söner dog av överdoser med fem veckors mellanrum”