Fredrik Svenaeus: Arvet som ingen vill veta avLeon Englers självbiografiska romandebut börjar med att hela familjehistorien av misstag kastas på soptippen. Kvar finns bara frågan som förföljer huvudpersonen genom hela boken: går det att undkomma ett arv av psykisk sjukdom, missbruk och övergivenhet? Publicerad 20:15 Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Huvudpersonen i den tyske dramatikern Leon Englers hyllade romandebut ”Botanik des Wahnsinns” (Vansinnets botanik; Dumont) lider av svår agateofobi. Alltså inte agorafobi (torgskräck) utan en stark och irrationell rädsla för att bli galen. Frågan är dock hur irrationell hans rädsla egentligen är. Romanen är baserad på Englers egen historia med föräldrar och äldre släktingar som varit djupt invecklade i psykiatrins diagnoser och behandlingsinstitutioner. Den handlar om hur man förhåller sig till uppväxtförhållanden där omsorgsrelationerna tidigt blivit spegelvända. Och om att bevittna hur ens föräldrar trots sina talanger och utbrytningsförsök dras djupare och djupare ned i den avgrund som svår psykisk sjukdom för med sig.