Jeremy Allen White och Ayo Edebiri. Foto: Disney+Succéserien om Carmy Berzattos restaurang går in på sin femte och sista, vemodiga säsong. Ingen serie har fyllt SvD:s Jan Söderqvist med mer kärlek än ”The Bear”. Publicerad 22:04Uppdaterad 22:41 The Bear säsong 5 Drama Disney+Regi Christopher Storer, m flManus Christopher Storer, m flMedverkande Jeremy Allen White, Ebon Moss-Bachrach, Ayo Edebiri, m fl8 avsnitt. Recensionen bygger på de första 7. Hela den femte och avslutande säsongen av ”The Bear”, serien som aldrig någonsin borde avslutas, står under vatten. Vilket delvis beror på att alla avsnitt utspelar sig under en enda hektisk arbetsdag på den numera så ambitiösa restaurangen, en dag när regnet öser ner över Chicago, vilket ställer till det för alla, försenar alla gäster och gör allting ännu rörigare, som om det nu behövdes. Men allt vatten är också ett resultat av restaurang­lokalens genomusla skick, rör som springer läck, vilket leder till översvämning, samtidigt som boknings­systemet kollapsar, vilket givetvis leder till ännu mer kaos, samtidigt som bolagets ekonomi är katastrofal, alltihop kanske måste stänga omedelbart, och råvarorna tryter samtidigt som man, paradoxalt nog, tror sig ha en stjärna i Guide Michelin inom räckhåll. Men inte bara det: Carmy Berzatto (Jeremy Allen White), den oerhört hårt drivne perfektionisten och stressknarkaren, aviserar att han är på väg bort och ut. Vilket omkull­kastar hela dynamiken i köket. Carmy träder tillbaka till en mer underordnad roll under kvällen, varför chef Sydney (Ayo Edibiri) delvis motvilligt tvingas axla ett huvudansvar. Hennes temperament är ett annat, men hennes drivkrafter och målmedvetenhet är i grunden desamma. Bara det bästa är gott nog. Och knappt det. Hennes rädsla för att misslyckas är lika förlamande. Och den obevekliga klockan tickar lika frenetiskt i hennes kök som i hans. Här krossas alla eventuella illusioner om en subjektiv tidsupplevelse utan pardon. Men nöden är här, i en omfattning som möjligen utmanar trovärdigheten en smula, alla briljanta uppfinningars moder. Det är en arbetsdag som andra, men ändå inte. Starka och olycksbådande krafter är i rörelse samtidigt som de rent vardagliga utmaningarna måste mötas. Bränder måste släckas. Ideligen. Borden räcker inte till, vad göra? Man får flytta gäster ut på bakgården där man låtsas att det pågår något slags party. En ingrediens är slut, vad göra? Trolla efter bästa förmåga med någon annan. Och så vidare. Ingen serie har fyllt mig med så mycket kärlek som ”The Bear”, skriver Jan Söderqvist. Foto: Disney+ Besättningen i köket är en samling trasiga kufar, var och en mer eller mindre hopplös i de flesta avseenden, men tillsammans kan de fungera som ett väloljat maskineri åtminstone ställvis. På så sätt blir ”The Bear” ett slags uppbyggligt lärostycke, en arbetsetikens Höga visa. Begåvning, disciplin, koordination, respekt: varje uppgift som förtjänar att göras förtjänar att göras perfekt. Den berättigade uppskattningen omvandlas till förhöjd självkänsla. Men det ligger ju också en separation i luften. En relation är på väg att ta slut – får vi förmoda åtminstone, det sista avsnittet har inte gjorts tillgängligt för en förhandstitt. Det finns vemod, sorg och smärta. Men här levereras också något av den mest grundläggande lärdomen om livet: Det går vidare. På något sätt Ingen annan serie har på mycket länge fyllt mig med så mycket kärlek som ”The Bear”. Den andra säsongen och första halvan av den tredje var mästerliga, omistliga. Den fjärde avklarnad, om än aningen mindre intensiv, den femte elegisk, salta tårar genomlysta av ett och annat förundrat leende. Kanske handlar den djupast sett om värdighet och om en mer eller mindre dold förmåga vi har att lyfta varandra. Att uppgå i det väloljade kollektivet och lyckas tillsammans är en förhöjd njutning många av oss törstar efter och som till och med är en fröjd att skåda. Som när PSG spelar fotboll i lyckliga stunder. Eller när Carmy ropar ”Hands!” efter att ha adderat den sista touchen på en nyskapad paradrätt och servisen tar vid. Låt oss modifiera ett begrepp från psykoanalysen och kalla det ”mernjutning”. Läs ävenIngen vet något alls – killgissar