På Bergmancenter, strax norr om Fårö kyrka, är entrén full av sorl och sommarklädda människor. Centrets årliga filmfestival Bergmanveckan är inne på dag två, en guidad cykeltur till Ingmar Bergmans inspelningsplatser har precis avslutats och strax avgår en buss till Dämba och regissörens privata biograf.I ett rum närmare utställningssalarna, långt från entréns mummel, har fönstren ställts på vid gavel. På en stol vänd mot ängen utanför sitter filmfestivalens hedersgäst, klädd i vit linnekavaj och svarta solglasögon.Juliette Binoche både är och ser ut som en filmstjärna.Det är första gången hon är på Fårö, berättar hon på engelska med vag fransk brytning och utan att vända blicken från fönstret. Hon och hennes dotter anlände på måndagseftermiddagen och har redan hunnit besöka Bergmans hus nere på stenstranden, bevarat så som han lämnade det när han gick bort 2007.– Det var en rörande upplevelse, säger Juliette Binoche.Det är inte första gången hon har bjudits in till Bergmanveckan, men det är första gången hon har kunnat tacka ja. Först i år fanns en lucka i schemat, mellan premiärer och filmfestivaler på sydligare breddgrader.– Men jag har velat komma hit länge. Vilken skådespelare beundrar inte Ingmar Bergmans verk? Det är berikande konst. Filmerna är fängslande.Hennes första möte med den svenske stjärnregissören kom i form av ”Scener ur ett äktenskap” (1973). Hon beskriver både verket och upplevelsen av det som helt igenom mänskligt.– Det finns något väldigt noggrant i de val Bergman gör när det gäller människors psyken, hjärtan och upplevelser. Han var nästan som en mänsklighetens kirurg. Det är fascinerande. Han hade sådan precision, samtidigt som flödet som strömmade ur honom när han skrev känns hämtat från en högre sfär, nästan gudomligt.Detsamma gäller hur Bergman arbetade med sina skådespelare, menar Binoche.– Han älskade verkligen skådespeleri och skådespelare, han förstod vad som krävdes av dem, och det gäller inte alla regissörer.Genom karriären återvände Bergman ofta till vissa skådespelare. Liv Ullmann, Max von Sydow och Bibi Andersson hör till de mer kända exemplen. Det tyder på en styrka, menar Juliette Binoche: arbete som föds ur vänskap laddas med en särskild emotionell nerv.Även Juliette Binoche har, under sina 40 år som skådespelare, återvänt till vissa regissörer. En av hennes första filmer, ”Ont blod” från 1986, regisserades av samme Leos Carax som ett par år senare skulle stå bakom hennes genombrottsfilm ”De älskande på Pont-Neuf”. Mellan 1993 och 1994 syntes hon i Kieślowskis stilbildande Trikoloren-trilogi, vilken cementerade hennes plats som en av Europas främsta kvinnliga skådespelare. Bara sex år senare hade hon vunnit en Oscar för sin roll i ”Den engelske patienten” (1997) och nominerats för sin insats i Lasse Hallströms ”Chocolat” (2000).– Det man letar efter hos en regissör är tillit, konstaterar hon.Efter många år framför regissörerna kan hon i dag sälla sig till deras skara. I fjol var det premiär för hennes första egna film ”In-i in motion”, vilken också visas på Bergmanveckan. Det är en vild, intensiv, kroppslig dokumentär som skildrar hur Binoche år 2007 arbetade fram och sedan turnerade med det experimentella dansverket ”In-i” tillsammans med den brittiske koreografen Akram Khan.Timmar av filmmaterial samlades in, men det skulle dröja innan hon bestämde sig för att sortera i det.Varför nu?– Det började med att Robert Redford såg föreställningen när det begav sig och sa: ”Du måste göra en film av det här.” Jag visste att han hade rätt, men sedan hade jag så mycket att göra som skådespelerska så jag lade det åt sidan fram till för tre år sedan.Det som hände då var att hon fick frågan om hon hade något projekt att plocka fram. Så startade processen som förra året mynnade ut i en världspremiär på filmfestivalen i San Sebastián.– Jag kastade mig in i redigeringsarbetet på samma sätt som jag kastade mig in i repetitionerna 2007, minns Juliette Binoche. Vi hade inget tema då, vi kände inte varandra. Men jag visste att jag var på ett korståg för att hitta filmens kärna, och det som kändes viktigt när vi skapade verket.Vad kändes viktigt att få fram i filmen?– Jag ville att publiken skulle uppleva hur det känns att befinna sig i en kreativ process där man inte alltid förstår var man befinner sig. Ibland blir det väldigt löjligt, ibland är man vilsen, ibland överraskad, men det är en del av processen. Jag ville bjuda in publiken till en plats som de vanligtvis inte ser, eftersom de ser resultatet.Inbakad i filmen finns också ett slags uppmaning: våga börja från noll. Juliette Binoche hade inte tidigare dansat när hon valde att kasta sig in i både konstformen och samarbetet med Khan.– Kanske kan det ge vissa människor styrkan att bege sig till platser där de inte tidigare varit i sina liv, men drömt om att besöka.Juliette Binoche fortsätter att drömma, men hon har inte satt upp några femårsmål för sig själv utan litar på att ”livet har en plan”. I våras syntes hon i det brittisk-amerikanska demensdramat ”Queen at sea”, i augusti börjar hon filma ”Merci Charlotte” med den turkiske regissören Berkun Oya. Samtidigt fortsätter hon sitt arbete som ordförande för den Europeiska filmakademin – en roll som Ingmar Bergman var den första att inneha.En del i det arbetet handlar om att knyta de europeiska länderna närmare varandra, menar hon.– Vi behöver varandra, och det känns faktiskt som att något håller på att ske där, en ny känsla av att vi står enade. Alla de politiska förändringarna runt oss visar bara hur viktigt det är. Det är oroväckande när folk vill stänga sig inne i sina egna länder. Det får hjärtan att krympa.Tidigare i år fanns Juliette Binoche bland de kulturarbetare som medverkade i ett upprop mot den franske, högnationalistiske mediemogulen Vincent Bollorés inflytande över filmvärlden.– Vi reagerade starkt därför att det har blivit tydligt att politiken inte bryr sig om konstnärers frihet, att den till och med ifrågasätter dem, säger hon i dag.Men när det kommer till framtiden för den europeiska filmen är Juliette Binoche ändå optimistisk. Hon slår ett slag för biograferna.– Jag tror att det kommer en tid då folk har tröttnat på att sitta hemma och titta på serier eller 12 år långa filmer. När de i stället vill gå på bio och se en 90 minutersfilm på en stor skärm tillsammans med andra människor.Snart visas ”In-i motion” på Bergmancenters egen biograf. Först ska Juliette Binoche och dottern gå ner till stranden. Solen lyser men en frisk bris letar sig in genom de öppna fönstren.– Man slås av naturen här, säger hon. Färgerna, havet och de gröna träden. Det känns bra att se träden, särskilt nu när det är en sådan värmebölja nere på kontinenten. Det känns fridfullt och säkert på något sätt.Fakta.Juliette BinocheFransk skådespelare, konstnär, dansare och regissör. Född 1964 i Paris.Belönades med en Oscar 1997 för birollen i ”Den engelske patienten”. Oscarsnominerades för rollen i Lasse Hallströms ”Chocolat” (2000). Har också setts i filmer och tv-serier som ”Varats olidliga lätthet” (1988), ”Frihet. Den blå filmen” (1993), ”Moln över Sils Maria” (2014), ”Call my agent!” (2017) och ”Queen at sea” (2026).Den första kvinnliga skådespelaren att koras till bästa aktris på samtliga Europas tre största filmfestivaler: Cannes, Venedig och Berlin.Debuterade i fjol som regissör med ”In-i in motion”, en dansdokumentär som skildrar när Binoche och koreografen Akram Khan 2007 skapade och turnerade med scenverket ”In-i”.Fakta.BergmanveckanFilmfestival som anordnas på Bergmancenter på Fårö den 22–26 juni 2026.Årets tema är Lek & lust. Hedersgäst är Juliette Binoche. Festivalen får också besök av bland andra Gustaf Skarsgård, Alexander Schulman, Marie-Louise Ekman och Mary Sweeney.Grundades 2004 och har sedan 2005 arrangerats av Stiftelsen Bergmancenter. Bland tidigare gäster finns Wim Wenders, Ang Lee, Jon Fosse, Jean-Pierre och Luc Dardenne, Ari Aster och Aubrey Plaza.Läs mer:Juliette Binoche: ”Min dotter tipsar mig om hur jag kan undvika alzheimer”Helena Lindblad: Franska filmstjärnor tar strid mot högernationalistisk mediemogul