Erika Hallhagen: Hans sista intervju dröjer sig kvarStaffan Westerberg (1934-2026) var en svensk regissör, skådespelare och manusförfattare. Foto: Staffan LöwstedtFör bara ett par veckor sedan satt jag vid Staffan Westerbergs köksbord och gjorde den intervju som skulle bli hans sista. Han hade ett lugn över sig – men också en oförutsägbar gnista. Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag härom veckan gick igenom högen med teckningar från barndomen stannade jag upp vid en bild på Lillstrumpa och Syster Yster. Papperet hade gulnat, tuschfärgerna bleknat, men minnet är glasklart. Jag var sju år gammal när Staffan Westerberg för första gången plockade upp yllesockorna ur sin byrålåda i SVT:s julkalender ”Lille Luj och Änglaljus i strumpornas hus”. Jag minns att programmet kändes som Disney i jämförelse med den mer existentiella ”Vilse i pannkakan”, men att båda hade gemensamt att de liksom byggde en bro från barnkammar­fönstret ut i ett filosofiskt universum där allt var möjligt. Det var som att Staffan Westerberg var den första, vid sidan av min mormor, att tala till mig på ett vuxet sätt. Och sedan var det humorn: Syster Yster som till Lillstrumpas stora förskräckelse slafsade i sig havregryns­gröten så att den stänkte överallt. Men också melankolin: Trashanken som i ”Vilse i pannkakan” satt och spottade i sin torrlagda sjö för att fylla den med vatten och trotset mot auktoriteter som Storpotäten. Allt fick finnas i Staffan Westerbergs värld. Nu är han död, och ikväll, när hans inspelade röst ljuder ut över Norrbottenteaterns publik i inledningen av hyllningsrevyn ”Kabaré Solstugan – Ett avsked i bulleribång” får innehållet en djupare innebörd: ”Hallå? Hallå! Hej och välkomna! Det är Staffan här. Även om jag av förklarliga skäl inte kan vara med er just nu i min majestätiska gestalt, så känner jag mig ändå en smula hedrad och rörd av att ni har kommit hit.” Staffan Westerberg med sina klassiska yllesockor. Foto: Ingvar Karmhed/TT I juli lämnar föreställningen Luleå och ger sig ut på turné i Norrbotten. Den krumbuktiga bana som Staffan Westerberg har snitslat ända sedan han debuterade med en dockteater­version av Lars Forssells ”Narren” blott 20 år gammal, fortsätter att vindla ut i oändligheten. Länge hade Staffan Westerberg inte tid att dö, och inte lust heller för den delen, men nu sa han att han hade börjat vänja sig vid tanken på att försvinna. För bara några veckor sedan satt jag vid Staffan Westerbergs köksbord, i hans och maken Hans Perssons lilla gröna hus utanför Uppsala och intervjuade honom för tidningen Vi. Intervjun kom att bli hans sista. Vi åt en varsin Ritorno-semla och talade om livet och döden. Rätt var det var stämde han upp i sång, eller reciterade en dikt. ”Stjärnorna på tröjan finns alla nästan kvar. Kanske något blekare än när jag liten var”, sa han när hemtjänstpersonalen hjälpte honom att svepa en stjärn­beströdd fleecefilt runt axlarna. Ett envist bensår hade gjort att han tvingats amputera ena benet. Men trots att han hade vingklippts hade han ett annat lugn över sig nu än när jag för SvD:s räkning träffade honom inför 80-årsdagen. Det var som att det där livslånga duellerandet med döden, som han hade ägnat sig åt allt sedan hans storebror dog i en bilolycka bara 9 år gammal, hade upphört. Länge hade Staffan Westerberg inte tid att dö, och inte lust heller för den delen, men nu sa han att han hade börjat vänja sig vid tanken på att försvinna. ”Döden finns i mitt väsen, i min kropp. Men obs – döden och livet ihop”. Kanske låter det som att han till slut hade förvandlats till ett slags tillbakalutat gandalfskt orakel, men hela tiden fanns den där glimten i ögat kvar. Absurdismen som förde honom samman med teatersystrar som Kristina Lugn, Basia Frydman, Sara Arnia och Maria Sundbom. Och fantasin gjorde att han inte heller kände sig fjättrad vid sin rullstol – med hjälp av den kunde hela rummet bli en teater och föremålen skådespelare. Som stearinljuset på bordet – en metafor för livet som långsamt brinner ner. Han nickade mot det och sa: ”Till slut är det bara en rökslinga kvar”. Staffan Westerberg i bildarkiven: