Olof Ehrenkrona: EU kliver fram ur USA:s skuggaInget vidare på att göra ”deals”. Foto: Isabel Infantes /APEuropas geopolitiska läge ser ljusare ut än bara för några månader sedan. På G7-mötet demonstrerades tydlig samhörighet. Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. G7-mötet före midsommar avslutade en vecka av framgångar för EU. Europeiska rådet öppnade det första förhandlingspaketet med Ukraina och Moldavien. Ännu ett sanktionsbeslut fattades av G7 mot Ryssland och Iran-kriget fick åtminstone ett temporärt slut. Att kriget var ett misstag av Vita huset blev alltmer uppenbart för varje ny läcka om resultatet av USA:s förhandlingar med Iran. Värmen och samhörigheten mellan de europeiska ledarna, Kanadas premiärminister och de asiatiska företrädarna var lika påtaglig som USA:s isolering. Zelenskyjs närvaro bidrog med positiv energi och underströk Ukrainas momentum i kriget samt att EU har tagit över taktpinnen från USA. Putin sitter kvar i utvisningsbåset med växande problem. Ukrainas drönare slår hårt mot den ryska logistiken. Flera av Putins allierade visar tydliga tecken på att svikta. President Trump var visserligen fysiskt på plats, men knappast mentalt. De övriga behandlade honom som en gammal släkting som trots sitt kognitiva underskott ändå fick en plats på familjefesten. Artigt lotsades han runt mellan de olika aktiviteterna innan han i Versailles av alla ställen – kanske omedveten om den ominösa symboliken – trots Israels protester och Irans tvekan, ensidigt undertecknade vapenstilleståndet. G7-ledarna var tillfreds med att Hormuzsundet öppnades och att kriget till slut ändå tog en paus. Uppgörelsen är full av hål, vilket omedelbart visade sig när striderna i Libanon fortsatte och de tilltänkta förhandlingarna om den nukleära frågan gick i stå innan de ens hade påbörjats. På varje punkt är avtalet, MOU (memorandum of understanding), en bekräftelse på att USA är ur slag för en lång tid framåt. Ingen i väst ville att Iran skulle gå stärkt ur kriget. Men den utgången var oundviklig, eftersom utrikespolitiken sedan Trumps tillträde styrs av amatörer med andra intressen än USA:s och dess allierades. Efter en del verbalt tumult under lördagen kunde den nya förhandlingsrundan trots allt inledas på söndagen, men först sedan USA återigen hade tvingats ge efter. Överst på dagordningen är inte kärnvapenfrågan utan Israels attacker i Libanon. Netanyahu tvingas nu se hur landets fortsatta öde avgörs i en bilateral dialog mellan USA och Iran över huvudet på israelerna. Det sker dessutom i ett läge då USA redan har förbundit sig att utan motsvarande eftergifter från Irans sida när det gäller Hamas och Hizbollah lätta på det militära trycket. Situationen för Israel blir inte bättre av att Netanyahu har retat upp Trump genom att öppet obstruera mot avtalet efter de amerikanska eftergifterna. Vapenvilan är således osäker och det gäller också öppnandet av Hormuzsundet. Iranierna har redan deklarerat att sundet är stängt igen. De hänvisar till Israels attacker i Libanon, eftersom Libanon uttryckligen innefattas i avtalet om vapenvila. Från europeisk horisont är vinsterna med undertecknandet i Versailles således lättflyktiga. Avtalet är så fyllt av smitvägar och så obalanserat till USA:s nackdel och Irans fördel att det saknar legitimitet utanför den allra innersta krets av sykofanter kring Trump som alltid godtar allt han gör. I historieböckerna kommer Irankriget att behandlas som ytterligare ett steg på vägen mot den amerikanska supermaktens degradering. Trump, Vance och Hegseth förstör med stor konsekvens USA:s relationer med dess allierade. Någon ersättning för de förlorade relationerna finns inte så länge den nuvarande regimen består. Så ser man det också i Kreml. Putins hoppades, tyvärr på alltför goda grunder, att Trump skulle leverera Ukrainas kapitulation. Det blev inte så därför att EU satte stopp för planerna och mobiliserade sina politiska, ekonomiska och militära resurser för att stötta Ukraina. Putin missbedömde européernas uthållighet och möter i dag ett Ukraina som är starkare än någonsin och på god väg att bli medlem i EU. Europas geopolitiska läge ser med ens betydligt ljusare ut än bara för några månader sedan. Trump, Vance och Hegseth förstör med stor konsekvens USA:s relationer med dess allierade. Någon ersättning för de förlorade relationerna finns inte så länge den nuvarande regimen består. Putins Ryssland dignar under bördan av krigets kostnader och militära misslyckanden. Europa har hittills använt tiden väl. Den norra flanken rustar upp rejält och medlemmarna i EU/Nato fördjupar sin operativa samverkan längs den ryska gränsen för var dag som går, EU har utnyttjat handelspolitiken som är dess stora komparativa fördel genom att slut stora frihandelsavtal med Latinamerika och Indien. Västerut stärks samarbetet med Storbritannien och Kanada. EU:s största utmaningar finns i väljaropinionerna i medlemsländerna. Trots Viktor Orbáns massiva valnederlag i Ungern är den inrikespolitiska situationen i Frankrike och Tyskland instabil. Ytterkanterna i båda länderna har vuxit i styrka. En liknande utveckling sker i Storbritannien, där väljarna enligt opinionsmätningarna vill tillbaka till EU, stödjer Ukraina men i stor utsträckning sluter upp bakom Farage, trots dennes kopplingar till Kreml och ansvar för Brexit. Starmers avgång som kungjordes under måndagen ändrar inte bilden. Västvärldens center-vänster liksom center-högern har betydande svårigheter att mobilisera kring en måttfull agenda. Till vänster härjar röda fördelningsradikaler och gröna miljöaktivister och till höger kulturkrigare av olika schatteringar. För båda kategorierna hamnar ekonomisk tillväxt och yttre säkerhet i bakvattnet. Valet under de närmaste åren står också i Europa mellan extremisternas polarisering och samling kring en förenande moderation.
