Theo Vareman: Brexit blev början på högerns krisBoris Johnson gör tummen upp efter att ha undertecknat ett nytt handelsavtal med EU. Foto: Leon Neal / APFör tio år sedan röstade britterna för att lämna EU. Men Brexit förebådade en förändring som gick långt bortom Storbritannien. Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”If you do this, I’ll fuck you up forever”. Kanske inte en mening man förknippar med välpolerade toppolitiker, men just så sa David Cameron, Storbritanniens dåvarande premiärminister, till Boris Johnson när den senare hotade med att kampanja för ”Lämna”-sidan i Brexitomröstningen. Åtminstone om man ska tro Johnson, som intervjuas i den nya BBC-dokumentären ”Brexit. A very british civil war”. Cameron, som också får komma till tals, nöjer sig med att säga att han uttryckte sig ”passionerat”. Men Johnson gick ändå vidare med sitt beslut, och blev det stora vallokomotivet för den brokiga rörelse som ville lämna EU. I dagarna är det tio år sedan britterna gick till valurnorna, och chockade världen med sitt besked. De ville ut. Det fick gigantiska konsekvenser, både in- och utrikespolitiskt. Cirkusen som var Brexitprocessen rullade på i flera år, och hemsöker än i dag brittisk politik. Men det viktigaste med Brexit är ändå vad det förebådade. Folkomröstningen var den första av tre händelser under året som redan då beskrevs som potentiellt definierande. Under hösten skulle Hillary Clinton ställas mot Donald Trump i det amerikanska presidentvalet, och därefter var det presidentval i Frankrike, med Marine Le Pens Nationella fronten på frammarsch. Inget av dessa scenarior sågs som vidare sannolikt, men att de alls var möjliga sågs som hotfullt i sig. Brexit förändrade det – plötsligt, visade det sig, kunde den nya högern vinna även i stora västländer. Senare samma år skulle Donald Trump väljas till president för första gången, trots att opinionsmätningarna pekat på motsatsen. Även om Marine Le Pen fick se sig besegrad i Frankrike pratades det snart om ett ”högerns 1968”. I en essä i Weekendavisen tidigare i år skrev chefredaktören Martin Krasnik om splittringen inom högern. Han illustrerade detta genom att föreställa sig rörelsen som ett landskap, korsat av en flod. På den vänstra flodbanken samlades de klassiskt liberala, på den högra de nationalistiska och konservativa. Allt fler, i Danmark såväl som internationellt, simmade nu över från den liberala banken till den konservativa. Ett tillägg till denna liknelse skulle kunna vara hur de traditionella breda högerpartierna varit duktiga på att bredbent ställa sig gränsle över den här floden, med ett ben i det liberala och det andra i det konservativa. Men under de senaste årtiondena har floden blivit allt bredare, och valet börjar allt mer handla om att helt glida ner i split eller helt enkelt snubbla över till den ena eller andra sidan. En utveckling som märkts även i den svenska borgerligheten, där Liberalerna plötsligt omfamnat SD, medan Moderaterna går allt sämre i opinionen med sitt försök att kombinera liberalism och konservatism. Och det var just med ett sådant försök till överbryggning som Brexit kunde hända. Ministrar i samma regering kampanjade mot varandra, och misstänkte varandra för att sprida illasinnade rykten i media. David Cameron lovade en folkomröstning om EU inte för att egentligen vinna parlamentsvalet året före, utan för att få tyst på diskussionen inom sitt eget parti, som rymde både EU-vänner och -skeptiker. Kompromissen med en omröstning var ett försök att neutralisera dessa oförenligheter. Cameron lovade att omförhandla det brittiska medlemskapet, och hoppades att denna lösning skulle vara nog för att hans eget parti skulle vilja hålla kvar britterna i EU. Men floden hade blivit för bred. Undertiteln på BBC:s dokumentär, ”A very british civil war”, är talande – just ordet inbördeskrig återkommer ständigt i intervjuerna. Till viss del för att beskriva samhällklimatet under omröstningen, men framför allt hur den egna konservativa rörelsen som splittrades mellan liberaler på Stanna-sidan och konservative på Lämna-sidan. Ministrar i samma regering kampanjade mot varandra, och misstänkte varandra för att sprida illasinnade rykten i media. Efter folkomröstningen avgick Cameron, och Tories kom att alltmer stödja sig på högerbenet. I dag ser det klassiska partiet ut att vara omsprungna i opinionen av Nigel Farages nya parti Reform UK. Högerns inbördeskrig har intensifierats sedan Brexit, i hela västvärlden, och i nästan varje kamp verkar det som att den nya, nationalistiska sidan går segrande ur striden. Det börjar kort sagt bli tydligt vilken falang som vunnit – om det inte faktiskt blev det redan den 23 juni 2016.