Paulina Neuding: Låt kidsen missa bollen i midsommarSom livet är mest. Foto: Ari LuostarinenAtt dödskallemärka alldagliga aktiviteter som potentiellt farliga bygger inte trygga vuxna. Det gör inte det själlösa livet framför skärmen heller. Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. De flesta känner till placeboeffekten, det vill säga att bara tron på ett piller kan räcka för att bli friskare. Mindre omtalad är den motsvarande noceboeffekten, som innebär att patienter som informeras grundligt om mediciners negativa bieffekter drabbas av sådana besvär i högre grad. Att amerikanska universitet har börjat med ”triggervarningar” – det vill säga att varna studenter när de ska läsa äldre kurslitteratur som kan upplevas som sexistisk, till exempel – är en dålig idé bland annat av det skälet. Studier har visat att personer som fått triggervarningar, är mer benägna att ange att de fått negativa känslor av själva triggern. (Psykologen och intelligensforskaren Scott Barry Kaufman skriver inspirerande om detta i boken ”Rise above” från 2025.) Visst går det att förstå kritikerna – man är mer exponerad i brännboll Kort sagt – att förse något med en varning för fara, innebär att det förment farliga kan upplevas mer negativt än det behöver göra. Och när man förmedlar till unga att alldagliga inslag i livet utgör ett hot mot deras mående, riskerar de att bli mer ångestfyllda och betrakta sig som skörare än de är. Vilket leder till brännboll. I våras valde en gympalärare i Nyköping att sluta med brännboll på sina lektioner, eftersom det är en aktivitet som dels rymmer en del stillastående, men dels också kan upplevas som särskilt plågsam av elever vars talanger ligger annorstädes. Det har inte framgått hur vanligt det är att skolor slopar brännbollen, men plötsligt tycks frågan vara en del av kulturkriget. TV4 rapporterar att man varit i kontakt med flera lärare som ratar brännboll. Och debatt har uppstått om huruvida det är en onödigt grym sak att utsätta barn för i skolan. Visst går det att förstå kritikerna – man är mer exponerad i brännboll än i många andra aktiviteter. Många minns hur det var att svinga det där träet utan att träffa, och sedan behöva byta till det förnedrande ”tjejträet” medan man hade hela klassens ögon på sig. Det som kanske inte har etsat sig fast i minnet är att den där jobbiga känslan gick över. Att skoldagen gick och man kunde visa att man var bättre än andra på att hålla ton på musiken, eller något annat, och att man påmindes om att alla är bra på något men sällan på allt. Och att jobbiga känslor inte varar för evigt. Men nu diskuteras det huruvida brännbollen ska förses med något slags dödskallemärkning som potentiellt farlig. I SvD Junior (se nr 22 och 24) har barn skrivit in och berättat hur just deras skolor förhåller sig till den kontroversiella aktiviteten. Vissa tillåts spela i skolan, andra inte. Det är ett nytt sätt att tala om brännboll som just ett slags trigger för negativa känslor. Negativa upplevelser spelar alltså en viktig roll för den själsliga utvecklingen Samtidigt är barn mer motståndskraftiga än vad många vuxna tror. Barn är rentav ”antifragila” – det vill säga att de inte bara klarar av, utan också stärks av motgångar inom rimliga gränser (begreppet kommer ursprungligen från ekonomen Nassim Nicholas Taleb, och har senare plockats upp av psykologer, däribland Jonathan Haidt tillsammans med juristen Greg Lukianoff i boken ”The coddling of the American mind” från 2018). Negativa upplevelser spelar alltså en viktig roll för den själsliga utvecklingen, och den som försöker skydda barn från varje obehag riskerar att göra dem en björntjänst. Det betyder inte att man ska kasta barn i en isvak varje morgon eller utsätta dem för trauman. Men man ska försöka förbereda dem för vuxenlivet genom att låta dem gå igenom utmanande saker i lagom doser – ett slags vaccinering mot motgångar. Och just brännboll är utmanande på samma sätt som livet ofta är utmanande, på ett högst konkret sätt: Man är precis lika utstirrad när man ska genomlida en presentationsrunda på jobbet, hålla en dragning inför nya kunder eller bowla med kontoret. För att inte tala om att spela just brännboll på midsommar. Det man så småningom lär sig är att inget blir bättre av att man betraktar varje sådan situation som en farlig trigger att undvika till varje pris. Medan gympaläraren slopar brännbollen i skolan, går eleverna hem och spelar Fortnite De där jobbiga gympalektionerna är som livet också i en vidare mening – man gifter sig inför alla vänner, och skiljer sig. Man blir uppsagd från jobbet man nyss var så stolt över. Livet består i hög grad av att man svingar ett trä och missar medan alla tittar. Det fina med skolan är att man får misslyckas under ordnade former och med stöd från trygga vuxna. En inkännande gympalärare har alltså en viktig uppgift i att stötta elever att hantera egna och andras bakslag. Och att pränta in vikten av att möta sådana bakslag med ödmjukhet, generositet och medkänsla med sig själv och andra – karaktärsstyrkor som ska bära genom livet. Så långt vuxnas önskan att skydda barn från den plågsamma brännbollen. Vad som ofta är slående med sådana försök att lägga världen till rätta för att skydda barn och unga från obehag, är hur illa de rimmar med det som samtidigt pågår i det närmast anarkiska tillstånd som är deras liv online. Medan gympaläraren slopar brännbollen i skolan, går eleverna hem och spelar Fortnite, som går ut på att man springer runt och blåser huvudet av människogestalter med realistiska automatvapen – ett spel som blivit en bärande del av svensk barnkultur utan att vuxenvärlden helt tycks ha uppfattat det. Barn kan ägna timmar åt att springa runt i Fortnites våldsfantasi, och den belöning de jagar består i att spelkonsolen vibrerar i händerna när automatelden träffar en annan spelare i kroppen. Sedan lär de sig i skolan att det kan inverka menligt på deras själsliv om de missar en boll på gympan.