Tove Lifvendahl: Flickorna förlorar på svartvit slöjdebattHijaben kan rymma både fritt val och tvång. Foto: Carina Johansen/NTBSD:s effektsökeri om slöjförbud får inte skymma den reella frihetsfråga som ett jämställt samhälle måste kunna diskutera. Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Att det ska vara så svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Den här gången handlar det om ett religiöst plagg som bärs på huvudet. Sverigedemokraterna har sagt att man vill förbjuda slöja på allmän plats. Inget annat parti vill genomdriva ett förbud av hijab, slöjan som täcker håret men lämnar ansiktet synligt. KD har tidigare uttalat att partiet vill förbjuda heltäckande slöja, niqab eller burka. Utspelet är symbolpolitik. Det är ett sätt att bedriva opinion. Partiet vet inte ens om det är praktiskt möjligt att genomföra förslaget, utan vill som ett första steg att det ska utredas. Den position SD vill inta handlar om att utmärka sig som det enda parti som är kritiskt mot islams närvaro i offentligheten överhuvudtaget, även om man i sitt utspel kallar hijaben islamistisk. Men ett förbud är fel väg att gå. Det samhälle som i lag förbjuder religiöst kopplade symboler kommer snart inte att kunna kalla sig fritt, utan blir auktoritärt. Samtidigt riskerar de som nu tar i från tårna för att bjuda SD motstånd utifrån sin antipati mot partiet, att göra sig till blinda verktyg för ytterst patriarkala strukturer. En av dem som denna gång svalt betet är S-kvinnornas ordförande Annika Strandhäll. Hennes ingång i debatten var att lägga upp en bild på vice talman Julia Kronlid som vid riksdagens öppnande bar folkdräkt med tillhörande huckle. I en efterföljande diskussion med bland andra Sofie Löwenmark från Stiftelsen Doku, som konstaterade att det i åtskilliga svenska domar finns kvinnor som berättar om misshandel, dödshot och kontroll kopplat till män som tvingat dem att bära slöja, fastslog Annika Strandhäll att ”hijab är inte förtryck”. Sara Gille, SD:s talesperson i jämställdhets- och hederspolitiska frågor, säger att många flickor och kvinnor tvingas bära slöja och ”att det i många sammanhang är en symbol för kontroll och för kvinnors underordning”. Sara Gille har rätt i det. Det betyder inte att det är så för alla. Eller att det inte finns flickor och kvinnor som av fri och opåverkad vilja bär hijab i det flertal länder där det inte är påbjuden lag. Deras bevekelsegrunder kan likna dem som sekulära eller kristna flickor och kvinnor har när de i olika sammanhang bär beslöjande huvudbonad. Även om sedvänjan ursprungligen kan ha varit att signalera kyskhet eller civilstånd, har den genom åren kommit att få en förändrad symbolik eller en mer estetisk innebörd. Även om det är enkelt att avfärda SD:s förslag, finns en reell frihetsfråga som inte får ignoreras. Tre kvinnor som bär hijab kan göra det av helt olika skäl: den ena av stark personlig tro, den andra på grund av familjeförväntningar, och en tredje av kulturell tradition. I mina ögon är det stor skillnad mellan en vuxen kvinna som själv väljer slöja – och som kan avstå att bära den utan någon form av repressalier – och en flicka som förväntas bära slöja, antingen av sin familj eller sin omgivning. Det senare är inte bara i strid mot alla de feministiska och jämställdhetsmässiga strävanden som utgör den svenska värdegrunden, utan dessutom oförenligt med den barnkonvention som Sverige har inkorporerat som lag. En 14-årig flicka jag lärde känna lite från en stockholmsförort bar hijab. Hon berättade att hon burit den i knappt två år. När jag frågade varför hon började med det sade hon att hennes föräldrar hade sagt att det var något hon själv fick bestämma över. Men hon hade märkt att det medförde ett obehag att röra sig i sitt bostadsområde utan hijab; hon fick nedsättande och aggressiva kommentarer efter sig. När hon tog på sig slöja upphörde tråkningarna. Det är tyvärr ingen unik berättelse, utan är något många svenska flickor och kvinnor med invandrarbakgrund kan bekräfta. Den som förnekar att flickor och kvinnor i Sverige kan pressas att beslöja sig, har inte lyssnat på larmen från förortens feminister. Så för den som på riktigt är intresserad av att Sverige ska vara ett land där flickor och kvinnor är fria att forma sina liv, är frågan om slöjan inte enkel. Även om det är enkelt att avfärda SD:s förslag, finns en reell frihetsfråga som inte får ignoreras. Och det är förbluffande att SD, efter så många års närvaro i den svenska debatten, alltjämt lyckas trolla delar av sin omgivning till att tappa huvudet. De enda som vinner på det är just SD. Medan oförmågan att bortse från effektsökeriet och i stället diskutera sakfrågan bara drabbar vårt samhälle – och framförallt de enskilda människor, i det här fallet muslimska flickor – vars grundläggande rättigheter är vårt gemensamma ansvar.