Tove Lifvendahl: Den moderata framtiden behöver bli tydligareBör tala mer som moderatledare, inte bara statsminister. Foto: Henrik Montgomery/TTDet är välkommet att M börjar tänka framåt och visa att man inte har tappat förmågan att se fler dimensioner vid sidan av rättsområdet och migrationen. Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Det har varit motvind och uppförsbacke hela vägen. Ända sedan Tidöregeringen tog form har en ansenlig del av väljarna gjort tummen ner i opinionsmätningarna till SD-samarbetet. De som ogillat idén från början har inte omvänts i någon nämnvärd utsträckning. För dem spelar det ingen roll vad regeringen gör – så länge den inte leds av Socialdemokraterna betraktas den som demokratiskt suspekt. Bland dem som inte hyser den åsikten – vilket är merparten av de borgerliga väljarna – accepterades regeringsbildningen som det minst dåliga alternativet. Men även i den gruppen finns stora variationer; efter fyra år finns det de som välkomnar tanken på ett närmare samarbete genom att SD tas in i nästa regering, och sådana som tycker att priset varit för högt. Hur deras regeringsalternativ ser ut är emellertid mer oklart. I partier i allmänhet och Moderaterna i synnerhet finns det inget så förutsägbart som att dåliga opinionssiffror frambringar en förutsägbar flock av anonyma och medialt angelägna opportunister. Med något undantag framträder de inte med namn, men är frikostiga med sina känslor. Fegt, men lättsålt till medier som också närs av konflikters nerv och kan agera utifrån allmänintresset att förstå vad som rör sig inom partierna – samtidigt som det oundvikligen riskerar göra journalistiken till ett redskap för partiernas interna maktspel. Och de senaste veckorna har ofördelaktig nyhetsrapportering och kommenterande kring Moderaterna varit frekvent. Det var därför ingen segerviss Ulf Kristersson som vid fredag lunch äntrade Almedalsscenen. Det hade framstått som verklighetsfrånvänt. Men det var heller inte den senaste tidens mediala gestaltningar av en sur, grinig eller trött statsminister som klev fram. I Visby var det tydligare än på länge i rollen som moderat partiledare Ulf Kristersson talade. Det var välkommet. Talet bjöd inte på några fyrverkerier, men heller inga tomma luftslott. Det här är Ulf Kristerssons Moderaterna, liksom väldigt mycket hans regeringssignum. Det fanns ett par retoriska karameller som talskrivaren kan få en stjärna för, men det var i stort ett omisskännligt Kristerssonskt anförande. Det är habilt. Dugligt och kvalificerat. Ingen konstnärlig höjd, tämligen förutsägbart – men obestridligt kompetent. Precis som när han möter de andra partiledarna i debatter är han den vuxne i rummet. Den som har gjort sin läxa och är påläst. Som undviker fulgrepp. Han tar inte ut svängarna, och kör heller inte i diket. Det är i grunden en lämplig profil för någon som har som ambition att hålla ihop en regering. Han redogjorde för vad den regering Moderaterna har ingått i har åstadkommit. Han har ett bra case. Som Paulina Neuding påminde om i fredagens ledare är det lätt att glömma hur det har varit. Det moderatledaren framhöll, att vi ska vara ett land där man inte ska behöva gå på klasskompisens begravning efter en skjutning, är bisarrt av skälet att verkligheten under flera år sett så ut. Nu har det dödliga skjutvapenvåldet minskat på ett sensationellt sätt: från 31 dödsskjutningar under januari till maj 2022 — till åtta personer hittills i år. Tidöregeringen kan välförtjänt framhålla vad den förmått åstadkomma på kort tid. Det spelade roll att väljarna kastade ut S-regeringen 2022. Men som de flesta vet är valrörelser inga sakliga och resonerande utvecklingssamtal, där man ägnar halva tiden åt att gå igenom lärdomarna och insatserna bakåt. Det är nästan enbart fokus framåt, och konkurrensen består i att måla upp hur bra det kan bli, eller hur katastrofala följder olika valresultat kan få. Ulf Kristersson lyckades göra trovärdigt att han och Moderaterna, som han sa, ”är redo för fyra år till”. Inte genom att enbart fortsätta bringa ordning på de områden som varit utmärkande för Tidöregeringen, utan också genom att tänka i nya banor. Han presenterade sedan sitt bud i den sedvanliga bondauktion som föregår alla val, där alla partier lovar mer pengar till olika grupper. Kvinnor och barnfamiljer tycks vara gemensamt fokus för flera partier i år. Men bland buden går det att urskilja ideologiska skillnader. Medan man från vänster lovar bidrag, jobbar högern med avdrag och skattesänkningar. Ytligt sett kan det se ut som en semantisk skillnad. Det är det inte. Det är stor skillnad på om staten minskar sin beskattning på människors arbete, eller om den ger högre bidrag. I det förra fallet erkänns människans rätt till frukten av sitt arbete, i det senare demonstreras statens makt över medborgarna. Även om den välvilligt kan ge större bidrag, är det ändå staten som tar sig rätten att bestämma över hur pengarna ska fördelas. Moderaternas förslag är ett så kallat föräldraavdrag, en skattesänkning för föräldrar som jobbar, i syfte att möjliggöra ett ökat ekonomiskt utrymme i en familj på 5 000 kronor varje månad. Tanken är att ge större marginaler, och ökad möjlighet att drömma om, spara till och kunna förverkliga lite mer kostsamma investeringar. En större handlingsfrihet. En bakgrund till förslaget är också den demografiska utvecklingen, som är en annalkande huvudvärk i många utvecklade länder. På samma bog vill också Moderaterna att ofrivilligt barnlösa ska få subventionerat tre ytterligare IVF-försök liksom syskonförsök. Det finns både konsekvens- och kostnadsmässiga frågor man kan resa kring dessa förslag, som med alla politiska reformer, men det är välkommet att Moderaterna börjar tänka framåt och visa att man inte har tappat förmågan att se fler dimensioner vid sidan av rättsområdet och migrationen. Det är också det enda sättet man kan visa för väljarna hur man särskiljer sig från SD, eftersom samstämmigheten inom ramen för Tidöavtalet har varit så god. Ulf Kristersson kan känna sig trygg med att han i stor utsträckning har levererat det han lovade väljarna inför förra valet. Däremot är det högst oklart om väljarna denna gång har uppfattat vad en röst på Moderaterna innebär framåt. Utan den tydligheten kommer man sannolikt att behöva se opinionsstödet sjunka ytterligare. Att ytterligare ge framtiden tydligare moderata konturer bör därför vara en prioriterad uppgift under resterande dagar fram till valet.