En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-06-14 07:21Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/asa-beckman-darfor-ar-en-handig-granne-forfattarens-varsta-fiende/KULTUR | KRÖNIKAPublicerad 07:06Författare må vara mästare på ord, men mot verklighetens läckande stugtak och getingbon står de sig ofta slätt. Fallet kan bli lika komiskt som brutalt, skriver DN:s Åsa Beckman.Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrev”Denna dagen, ett liv.” Med det diktcitatet avslutar Melker Melkersson i ”Saltkråkan” ännu en semesterdag full av prövningar. Han är författaren som råkat hyra ett skärgårdshus där det regnar in och som är så opraktisk att han inte ens kan måla om ett par trädgårdsmöbler. När Astrid Lindgrens antihjälte ska ordna rinnande vatten till köket slutar det i katastrof.Även om Melker moderniserades i nya tv-versionen av ”Saltkråkan” så förblir han ett dråpligt exempel på den gamla föreställningen om ordmänniskan som inte klarar sig i den verkliga världen. En förläst glasögonorm som blir handfallen när han kommit för långt ifrån skrivmaskinen, där han kunnat skapa sitt eget universum.Nu måste han kämpa mot verklighetens alla jävligheter.Jag tror att jag blir extra varm om hjärtat av Melker för att han påminner om min pappa, som också var författare. Sent i livet köpte han ett sommarhus i Värmland. Han var stolt och lycklig, något sådant hade han aldrig haft råd med tidigare. Trots att han var opraktisk försökte han lösa alla nya husproblem på sitt eget sätt. Han lade trasmattor över takets trasiga tegelpannor (med vedträn som tyngder), skapade fiffig förvaring för hygienartiklar vid sjön (postlåda i plast placerad i vattnet) och konstruerade en getingbobrännare (lång pinne med fasttejpat stearinljus).Det fanns bara ett aber: Sture. Sture bodde på andra sidan skogen och hela somrarna gick han omkring i arbetsbyxor och bättrade på hus och bodar. Med jämna mellanrum kom han över till oss och inspekterade. Han tittade skeptiskt på pappas uppfinningar och sa för husägare obehagliga saker som ”hur länge har den fuktfläcken varit där?”Det spelade ingen roll att pappa hade gett ut böcker eller fått priser och stipendier. Inför Sture blev han stressad och olycklig. Min tvåmeterspappa sjönk ihop till hälften. Inför Sture blev han stressad och olycklig. Min tvåmeterspappa sjönk ihop till hälftenI brev och dagböcker dyker det ibland upp små glimtar från dessa sommarmånader när författare måste konfronteras med livets mer handfasta och praktiska sidor. De befinner sig på platser där allt som brukar definiera dem inte spelar någon roll – förlag, kollegor, redaktioner – och fallet kan bli lika komiskt som brutalt. Och framför allt: det ger alla oss som är intresserade av författarliv fascinerande inblickar.I den tysksvenske författaren Peter Weiss notisböcker finns en sådan underbar episod från sommaren 1979 när han och hans familj hyrt ett hus i Stockholms skärgård. Han är sysselsatt med sin stora romansvit ”Motståndets estetik” men får ingen arbetsro. På sjön vrålar motorbåtar fram och tillbaka och folk åker vattenskidor. Det driver Weiss till vansinne. Han befinner sig i ett ”bullerinferno”. När grannens söner kör med en fjärrstyrd modellbåt som ger ifrån sig ”ett fruktansvärt knattrande” får han nog.I sina anteckningar skriver Weiss: ”Jag på lur bakom vassen, med stenar som jag kastade efter den lilla båten, mardrömslik situation.”Det är en bild som inte går att få ur huvudet. En författare, vars pjäser framförs på världens scener, blir så satt ur spel att han sitter i vassen och kastar sten på ett barns leksaksbåt!Annat var det med Melker Melkerssons skapare. En juniförmiddag 2001, långt efter den berömda Pomperipossa-affären, satt den då 93-åriga Astrid Lindgren och halvsov under ett parasoll på sin balkong i Furusund när skärgårdsbåten S/S Blidösund körde rakt upp på land nedanför huset. Ombord fanns 151 passagerare.Och hur reagerade den världsberömda författaren?”Hon tog saken med det största lugn och blev inte så skärrad”, uppgav hennes dotter Karin Nyman till Aftonbladet.