En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-06-05 09:06Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/richard-swartz-skriver-farlig-och-underbar-prosa/BÖCKERRichard Swartz skriver farlig och underbar prosaPublicerad 08:45När vi väl sitter där i väntrummet kan vi alla med stor behållning läsa ”Rapport från kräftsäsongen”. Richard Swartz berättar om sin kontakt med sjukvården. Den har ett annat djup, ett ännu roligare allvar än hans tidigare böcker, skriver Ulrika Knutson.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevSakprosaRichard Swartz”Rapport från kräftsäsongen”Polaris, 224 sidorInom kort är en fjärdedel av svenskarna över 65 år. Om vi inte själva mår dåligt så känner vi någon som är skröplig, rentav döende. För många av oss kommer sjukvården att ta makabert stor plats i tillvaron, genom sin närvaro eller frånvaro. Och när vi väl sitter där i väntrummet kan vi alla med stor behållning läsa Richard Swartz lilla bok, ”Rapport från kräftsäsongen”. Det skulle ge en upplaga på några miljoner, och vore väl unt.Däremot är det på sin plats att varna alla läsare under 65. Författaren gör det själv när han suckar över att man inte kan tala om döden med ungdom. Naturligtvis inte. Han litar inte ens på läkare yngre än han själv. Då författaren hade fyllt 78 var tillgången begränsad.Näst vädret är krämpor svenskarnas käraste samtalsämne. Krämpor är störande, obegripliga och intressanta. Nota bene, om man har några. Om man inte har några är krämpor kräkmedel av leda. Till ungdomen säger jag alltså: läs på egen risk. Detta är farlig prosa; underbar, men hardcore. Kalla dunstar från Hades sveper om tinningarna.Richard Swartz är tidigare utrikeskorrespondent i det forna öst- och centraleuropa. Han rapporterade för SvD och blev senare krönikör i DN. Som författare slog han igenom med ”Room service”, en blandning av essä och reportage, som doftar av brunkol, kålsoppa, ångest, högmod och ironi. Det är en modern minor classic.”Rapport från kräftsäsongen” kan förstås läsas som sista delen i en sorts memoartrilogi, efter ”Ostron i Prag” och ”Loppmarknad”, men man ska ändå inte förledas att läsa dem med samma glasögon. ”Rapport från kräftsäsongen” har ett annat djup, ett ännu roligare allvar. Här tas den swartzka stilen i anspråk på ett helt annat sätt. Man blir mindre kokett på dödens sängkant.Det börjar med blod på ett toalettpapper i Istrien, och fortsätter på sexans buss till Karolinska sjukhuset i Solna. Där tillbringar vi mycket tid tillsammans med författaren, som ibland tröttnar på sig själv och fäller in små tjuvlyssnade monologer från medpatienter. Den maniske Karl Johan svamp-plockaren, den tigande kattstryparen och den tacksamme grävmaskinisten är också intressanta bekantskaper.Inte minst är detta en bok som borde förskrivas läkare på recept! På sitt milda vis är författaren skoningslöst skarp: ”Läkarna är mycket dåliga på att förmedla vad de försöker tala om. De talar i fraser, dessa kameleontiskt intetsägande fraser ”Det är för tidigt att säga.” ”Sådant är olika från fall till fall.” ”Vi tittar på det.”Grundbultarna i denna intighetens fraselogi är ”det är individuellt” och ”lycka till!”Alla som haft med svensk sjukvård att göra vet att Swartz har rätt, inte minst kloka läkare själva. Vi får möta en sådan också, som sitter i sin luftkonditionerade cell och hävdar rätten att koncentrera sig på kroppens krav. Själen är inte hans ansvar.Men både kropp och själ skrivs in i vården, och förvandlas till ett gemensamt anonymt nummer. Är det typiskt svenskt? Richard Swartz bok förvandlas sakta till civilisationskritik med stor räckvidd. Efter ett långt liv i Europa har han jämförelsematerial.Swartz är känd för sina stänk av melankolisk nostalgi, men här finns inte mycket sådant. Ingenting var bättre förr. Swartz sörjer bara att humaniteten fortfarande sitter på undantag, mitt i välfärden. Antikens humanistiskt lagde läkare, Hippokrates, är ingenting för den moderna vården. Hans mänskliga ansikte skymtar till en enda gång, i kvinnan från Mogadishu, som knappt kan tala svenska. Men hennes blick och hennes händer är talande och varma. Obs! Mötet med henne är inte ett sentimentalt mellanspel, bara en stillsam påminnelse om vad som borde känneteckna en civilisation.Men Richard Swartz är en foglig patient. Han rasar inte när ljuset drar åt skymning, tvärtom. Snart längtar han till Karolinska. Äntligen tillbaka! säger han på sidan 144, när ett slaganfall dramatiskt förvärrar läget. Totalt lojal med systemet blir den utsatte ofta. Sannerligen en sida av mänskligheten.Som om inte allt detta skulle vara nog så öppnar Richard Swartz hela tiden små fönster till det förflutna Europa, där han och hans vildvuxna släkt har vistats, till Wien och Sofia, Prag och Stockholm. Så fort han talar om morfars judiska gren ökar uppmärksamheten. Dottersonen skulle kunna bre på med dramaturgiska knep, men avstår. Så mycket tydligare blir hans värld av i går, sorg utan buller.Denna bok har betytt mycket för mig, och jag hoppas att den ska göra det för många andra läsare. Men även solen har sina fläckar. Patienten Swartz pratar husmanskost med syster Dorota från Litauen.”Har du prövat kroppkakor, frågar jag. Dom bästa är från Gotland.”Gotland. Man tar sig för pannan.Läs fler av DN:s bokrecensioner