Anna Ångström: Teatern sprakar ibland på fel sättDe liknar ett slags röstens sondmatare, de små myggorna som alltfler skådespelare bär synligt på scen. Är det fel på röstresurserna eller på publikens hörsel? Publicerad 10:30 Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. De syns i rampljuset. Likt rundhövdade maskar letar de sig fram över skådespelarnas kinder, säkrade med tejp. På pressbilderna som teatrarna tillhandahåller för medierna att använda till recensionerna har det på senare år blivit allt vanligare att dessa röstförstärkare hamnar i närbild. Skådespelarna är helt enkelt mickade, kanske för att de ska brista ut i sång eller riskerar att överöstas av ljudeffekter, eller för att de ibland spelar bakom kulisserna följda av kameror. Skådespelaren Stina Ekblad gjorde nyligen (DN 8/5) en tragikomisk reflektion över fenomenet myggor (eller minimikrofoner) som ett tecken på hur skådespelarens specifika kunskaper om sådant som gestaltning, interpretation, diktion, språkkänsla och hörbarhet hotar att drunkna i visionära koncept. Det var ett inlägg i vårens animerade teaterdebatt som uppstod i spåren på Jonas Gardells inledande utfall (Expressen 27/4) om att teatern numera tycks spela för Tiktok-generationen.