Hanna Johansson: Hans död lär oss något om livetVerket ”A bigger splash”, artisten Joni Mitchell och konstnären David Hockney (1937–2026). Foto: Tate/ Jacob SousaReaktionerna på David Hockneys bortgång liknar de som följer när en rockstjärna dör. Konstnärens eftermäle är både osentimentalt och hoppfullt. Publicerad 2026-06-12 16:45Uppdaterad 2026-06-12 16:50 Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den brittiske konstnären David Hockney är död, knappt en månad före sin 89:e födelsedag. Av någon anledning hade jag fått för mig att han var ännu äldre än så. Kanske för att han är så starkt förknippad med en tid och miljö som känns mycket avlägsen – 1960- och 70-talet, London och Los Angeles, Cecil Beaton, Ossie Clark! Men också för att det känns som om han har varit gammal så länge, en sådan där figur som man bara tänker sig ska finnas för evigt, ungefär som Joni Mitchell. Responsen på sociala medier efter Hockneys död liknar också den som typiskt uppstår när en rockstjärna dör. Min favorit är nog bilden en vän lade upp på honom från 2005, där Hockney – som hyste ett livslångt engagemang för rökning – håller upp en skylt med texten: ”Death awaits you all even if you do not smoke.” Själv nåddes jag av nyheten om hans död på väg från Eriksdalsbadets utomhus­bassäng, vilket tycks passande. Det var som skildrare av just poolens giftigt turkosa, konstlade landskap i Kalifornien som den Yorkshire­födda David Hockney blev som absolut mest berömd, med ”A bigger splash” från 1967 som det mest kända exemplet. David Hockney blev 88 år gammal. Foto: AP Photo Ibland målade han sin kärlekspartner och musa Peter Schlesinger i poolen, som i ”Peter getting out of Nick’s pool” från 1966, men Schlesingers närvaro är egentligen inte nödvändig för att göra poolen i sig till ett queert motiv. Den representerar njutning och glamour, men samtidigt någonting farligt och förställt; den perfekta miljön för en erotisk thriller, som i François Ozons film ”Swimming pool” från 2003. ”Swimming­poolens atlet är falsk, fåfäng och konstlad”, skriver Karl Gauffin i en underbar essä om poolens kulturhistoria från förra året. I en pool simmar lättsinniga prinsar. Lika bra att ta en cigarett eller ett par simtag medan man kan. Jack Hazans dokumentär­film om Hockney från 1973 – en sorts föregångare till den nyligen utkomna mockumentären ”The moment”, skulle man kanske kunna säga – är döpt till just ”A bigger splash”. När filmen tar sin början har Hockney blivit dumpad av Peter Schlesinger. Galleristen tycker att Hockney festar för mycket och målar för lite. Människorna i hans närhet uppträder både som kroppar och som bilder, ibland i iscensatta fantasivisioner. Alla i filmen, inte bara han själv, tycks befinna sig i något slags kris; Hockneys vänner, modeskaparna Ossie Clark och Celia Birtwell, var under inspelningen på gränsen till skilsmässa. David Hockney, ”A bigger splash”, 1967. Foto: David Hockney/Tate Hockney grubblar över hur han ska lyckas genomföra en målning, det som så småningom ska bli ”Portrait of an artist (Pool with two figures)” från 1972, som när den 2018 såldes för 90,3 miljoner dollar var det dyraste konstverk som någonsin sålts av en levande konstnär.Det är en underlig och ganska dyster film, men den klingar ut med ett trots allt optimistiskt budskap: konsten kan göra allt detta lidande, detta både banala och storslagna lidande, kärleks­sorgen och ångesten, till någonting meningsfullt. Det finns fara i tillvaron, men det finns skönhet också.Inte så illa som eftermäle. Döden kommer för att hämta oss alla – lika bra att ta en cigarett eller ett par simtag medan man kan. Läs ävenAllt går åt helvete – han målar blommor