En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-06-12 07:35Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/folkmusikduon-sa-rotad-i-sitt-arv-att-de-kan-ta-ut-svangarna/MUSIK | RECENSIONFolkmusikduon så rotad i sitt arv att de kan ta ut svängarnaPublicerad 07:12I den moderna svenska folkmusiken ligger utmaningen i att balansera tradition och förnyelse med det egna konstnärliga uttrycket.Hanna & Robin lyckas, och det är en bragd i sig. De låter verkligen fria, tycker DN:s recensent Po Tidholm.Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevFolkmusikBetyg: 4.Betygskala: 0 till 5.Hanna & Robin”Rotslingor”(Supertraditional)När den svenska traditionsmusiken tagit utvecklingskliv har alla påfallande ofta gått i samma takt. Som när Hedningarna och Väsen lösgjorde sig från fiolspelmännens konforma ideal och inspirerade en veritabel våg av grabbiga folkgrupper med perkussiva gitarrer. Samma på vokalsidan. Lena Willemark och Susanne Rosenberg forcerade muren och fick hundra epigoner i släptåg. Det har inte alltid varit roligt att sortera i det flödet.Nu är utgivningen bara en rännil av den å som tidigare brusade. Men fördelen kan möjligen vara att det inte längre riktigt går att skönja några särskilda trender.Duon Hanna & Robin är långt ifrån de första som kombinerar piano och fiol. De arbetar vidare på något som närmast kan beskrivas som ett möte mellan kammarmusik och folkmusik, eller Petterson-Berger och Hjort-Anders om man så vill. Precis som andra i genren utför de en balansakt där tradition och förnyelse ska väga lika tungt som det egna konstnärliga uttrycket. Det är svårt. Faktum är att de flesta landar i att lyckas med en sak, eller möjligen två. Hanna Anderssons fiol är fetare och skitigare nu, med mer trä- och strängljud. Robin Skarins piano låter å andra sidan som om det är uppmickat på avstånd”Rotslingor” är Hanna & Robins andra album och när jag lyssnar på det första – den fina men i jämförelse lite släta Grammisnominerade skivan ”Gibraltar” – slås jag för det första av att de nu övergett viljan att låta hi-fi. Hanna Anderssons fiol är fetare och skitigare nu, med mer trä- och strängljud. Robin Skarins piano låter å andra sidan som om det är uppmickat på avstånd, där det inte bara är instrumentet man hör utan också rummet.Det är ett steg framåt. Men vad som gör skivan ännu bättre är att de låter fria på riktigt. De är så rotade i traditionen att de faktiskt kan ta ut svängarna. Sedan är det ett ovanligt varierat album där låtarna, trots att de ofta utgår ifrån polskor, har olika färg, rytmer och temperament. Ja, de lyckas i sin balans och det är en bragd i sig. Men framför allt är det en musik som kan fungera som ingång i den känslomässiga snårskog man måste ta sig igenom för att närma sig den svenska traditionen. Hanna & Robin tar oss i händerna och leder oss in.Bästa spår: ”Optimus prim”Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik