En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-05-18 05:21Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/forbudet-mot-lupiner-vilar-pa-svag-grund/INSÄNDAREPublicerad 05:00INSÄNDARE. Att ålägga landets trädgårdsägare ett bekämpningsansvar av den invasiva lupinen bör kräva ett robust empiriskt underlag. Men det saknas och den statliga förordningen som därför bör ses över, skriver geografiprofessorn Bo Malmberg.Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevSedan den 15 maj är blomsterlupinen förbjuden i Sverige. Den som har lupiner på sin tomt är skyldig att bekämpa dem, och myndigheter kan kräva tillträde till privat mark för att kontrollera efterlevnaden. Det är långtgående åtgärder. Frågan är om det vetenskapliga underlaget är tillräckligt starkt för att motivera dem.Blomsterlupinen klassas som invasiv främmande art enligt en ny regeringsförordning (SFS 2026:311). Definitionen av invasiva arter – den som Naturvårdsverket själv använder – kräver att arten sprider sig och orsakar skador på naturen, människors hälsa eller ekonomin. Det är värt att fråga sig om blomsterlupinen verkligen uppfyller det kravet.Den forskning som ligger till grund för klassificeringen ger faktiskt en annan bild. En pilotstudie från Grimsö forskningsområde i Västmanland – som citeras i den officiella riskklassificeringen – undersökte lupinens utbredning längs 385 kilometers vägkant. Resultaten visade att spridningen utanför själva vägområdet var ytmässigt begränsad och i det närmaste obefintlig i skogsmark. Studiens författare konstaterar att det är oklart om blomsterlupinen har svårt att etablera sig i det omgivande landskapet, eller om det bara är en tidsfråga. Att ålägga hundratusentals trädgårdsägare ett bekämpningsansvar, och ge myndigheter rätt att beträda privat mark, kräver ett robust empiriskt underlag.Lupinen finns alltså i vägkanter, täkter och restmarker – miljöer som uppstår som bieffekter av infrastruktur och markarbeten. Vägkanten är ingen naturmiljö i egentlig mening. Den existerar enbart för att leda bort vatten från vägen och skulle försvinna om underhållet upphörde. Att kalla lupinens spridning i vägkanter för invasion av naturen är därför ett tveksamt resonemang.Riskklassificeringen listar visserligen naturtyper – sandiga och torra gräsmarker – som kan hotas om 50 år. Men dessa sammanfaller i stor utsträckning med just infrastrukturmiljöer och täkter. Någon tydlig dokumentation av att lupinen faktiskt tränger in i och skadar naturliga ekosystem utanför vägkanten presenteras inte. Den enda naturtyp som tydligt pekar mot en miljö utanför infrastrukturen är stränder vid vattendrag, men det lyfts inte fram som ett centralt argument i underlaget.Förbudet vilar alltså tungt på framtidsprognoser snarare än på dokumenterade skador i naturen. Ett försiktighetsperspektiv kan vara motiverat, men då måste underlaget redovisa varför man tror att spridningsmönstret kommer att förändras dramatiskt de kommande decennierna. Det gör det inte. Riskklassificeringen citerar forskning som visar begränsad spridning i naturmiljö, men drar ändå slutsatsen ”mycket hög risk” utan att förklara det steget.Att ålägga hundratusentals trädgårdsägare ett bekämpningsansvar, och ge myndigheter rätt att beträda privat mark, kräver ett robust empiriskt underlag. Det underlag som presenterats räcker inte. Förordningen bör ses över och klassificeringen av blomsterlupinen motiveras betydligt mer transparent än vad som hittills skett.Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svarFler insändare: dn.se/insandare