En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-09-09 17:54Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/n-jonas-rakningarna-gommer-sig-men-avgifterna-hittar-mig/KULTUR | KÅSERIn'Jonas: Var finns räkningen? I en av mina fjorton parkeringsappar?Uppdaterad i går 00:11Publicerad 2026-09-07Förr ramlade alla räkningar ned på hallmattan. Och man betalade med kulspetspenna en gång i månaden. Men nu …Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevBrittsommaren är varm. Kön till tobaksaffärens pakethämtning ringlar. Och jag räknar hårvarven i den bruna hårvirveln i nacken på kvinnan framför mig. Då lyser en betalningspåminnelse upp på telefonen. En sekund. Sedan är den borta. Stressnålarna börjar sticka i bröstet. Vad var det för något? Och var? I Kivra? Billo? Någon av mina fjorton parkeringsappar?Jag skrollar. Svettdropparna kryper i pannan.Mina tummar vevar över skärmen, genom bankappen, Min myndighetspost, mejlen och skräpposten.Ingenting.Annat var det när jag började betala räkningar, 1993. Då damp månadens fakturor ner på hallmattan i studentlägenheten i Umeå. Jag böjde mig ner och fiskade upp ett utrotningshotat ord – fönsterkuverten. Dem muckade man inte med. Jag tog omedelbart ut fakturorna, frasade loss inbetalningsavierna längs perforeringen och lade dem i en prydlig hög i höger skrivbordslåda.Den 25:e åkte betalorderblocket fram. Första gången jag höll i kulspetspennan satt mamma bredvid i min lilla skinnsoffa. En rit in i vuxenvärlden. Jag fyllde i gironummer och belopp, räknade ihop och skrev under. Fem rader, som åkte in i ett förfrankerat kuvert innan det försvann med ett plåtklonk i den gula postlådan 50 meter bort.Klart.Tillbaka i paketkön i brittsommarvärmen: Mina tummar försöker forcera betalapparnas gömställen. I Klarna, Walley, Qvickly, Riverty, Avarda, Zaver och Qliro.Qliro?Det känns som om jag fastnat i en pseudovärld som pratar ett språk jag inte förstår.Inget napp.En ny attack. Denna gång mot elbolagets och nätbolagets ”mina sidor”. Hallmattan i Umeå hade en egenskap som ingen fintech lyckats återskapa: allt låg på samma ställe.Då märker jag: I den moderna hallmattans kaos finns ändå ett system. Aviseringen dyker upp på ett ställe, som mejl, sms eller pushnotis. Fakturan ligger gömd någon annanstans. Och betalningen ska ske i ett tredje, diffust internetrum.Hallmattan i Umeå hade en egenskap som ingen fintech lyckats återskapa: allt låg på samma ställe. Räkningarna hittade mig. Nu måste jag hitta dem – men avgifterna hittar alltid mig.”Nästa!”Kvinnan med den bruna hårvirveln lämnar disken framför mig. Jag kliver fram. Expediten lyfter på ögonbrynen.– Koden?Jag tittar i telefonen.Då dyker påminnelsen upp. Igen. En sekund. Jag hinner nästan se vad det var.Bakom mig växer kön.Läs mer:n'Jonas förra kåseri: Vid lösgodiset är det minsann inte krympflationJessica: Vem vågar ringa tillbaka till ett okänt nummer?Alla DN:s kåserier finns samlade här.