Östasiatiska museet ligger på Skeppsholmen i Stockholm. Foto: Stina Stjernkvist/TTEn utställning på Östasiatiska museet har fått ställas. Det som skapat problem för museet är en typ aktivism där okunnighet kan påverka Sveriges relationer med andra länder, skriver sinologen Kristina Sandklef. Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. DEBATT | MUSEUM Nyligen meddelade Statens museer för världskultur att utställningen med den kinesiske kalligrafikonstnären Qi Baishi (1864-1957), som skulle ha hållits i höst i samband med återöppnandet av Östasiatiska museet, ställs in. Statens museer för världskultur (SMVK) uppger att den kinesiska samarbetspartnern Beijing Fine Arts Academy inte vill fullfölja sina åtaganden till följd av ett omstritt verk av den taiwanesiske konstnären Kao Jun-Hoon, som ska visas vid invigningen av Östasiatiska museet. Detta har gjort utställningen politiserad, anser Beijing Fine Arts Academy. Samtidigt har den kinesiska ambassaden försökt att ta reda på vem som ska delta vid invigningen för att säkerställa att ingen från den taiwanesiska representationen i Sverige kommer. Kao Jun-Hoons verk, ”The Sun of Zeelandia”, är del av SMVK:s projekt att avkolonialisera museerna, som de fick 10 miljoner kronor av Riksbankens jubileumsfond för i början av 2024. Enligt projektledaren Didem Yildirim, som intervjuades i Magasin K i juni 2024, skulle fyra föremål placeras vid de olika SMVK-museernas entréer för att provocera besökaren. Ett av de fyra föremålen var en östasiatisk sköld, och det är Kao Jun-Hoons konstverk kring denna som provocerat Folkrepubliken Kina så mycket att Qi Baishi-utställningen ställs in. När jag läste intervjun med Didem Yildirim undrade jag vad det var för östasiatisk sköld de skulle visa. Det hon sade fick mig nämligen att misstänka att hon inte var så kunnig om östasiatisk historia. Om skölden vore japansk skulle det föra tankarna till japansk kolonialism, ett oläkt sår i framför allt Korea och Kina, vilket knappast var kolonialismen hon syftade på. Senare fick jag veta att det handlar om en ceremoniell sköld som tillhört svensken Fredrik Coyet, som åren 1644 till 1662 arbetade för det holländska ostindiska kompaniet bland annat som guvernör över holländska Formosa – dagens Taiwan – åren 1656-62. Han kunde inte stå emot kineserna när den kinesisk-japanske generalen Koxinga anföll Fort Zeelandia 1662. Idag hyllas Koxinga, eller Zheng Chenggong, av Folkrepubliken Kina för att han jagade bort de västerländska kolonisatörerna från Taiwan. Skölden är en av de få historiska objekt som Coyet efterlämnat sig och den hamnade på Östasiatiska museet 1959. Kineserna har reagerat hårt på Kao Jun-Hoons konstverk för att han är en aktivist som fokuserar på historia, kolonialism och rasism. Vid första anblick passar det ju som hand i handske med SMVK:s avkolonialiserings­projekt. Problemet är den kolonialism Kao fokuserar på är japansk och kinesisk. Han är dessutom aktivist för den taiwanesiska ursprungs­befolkningen. Det gör hans konst per automatik utrikes­politiskt känslig, framför allt för kineserna på fastlandet, som blir skogstokiga om någon insinuerar det allra minsta att Taiwan inte skulle vara kinesiskt. Att återföreningen av Taiwan med Kina är en grundläggande del i Xi Jinpings kinesiska dröm om den stora återfödelsen av den kinesiska nationen gör frågan ännu känsligare politiskt. Det är en sak att avkolonialisera våra svenska museer härhemma, men den här typen av aktivism kan påverka Sveriges relationer med andra länder om man inte är påläst. Vi är flera som varnat för detta scenario. I Kina har historia blivit viktigare, inte minst sedan Xi Jinping börjat använda sig av historiska narrativ för att styrka Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska havet och Taiwan. Så sent som i somras kom en akademisk konferens i Guangzhou fram till att de filippinska Batanes-öarna egentligen tillhör Taiwan och därmed Kina. Det är därför mycket olyckligt att SMVK har prioriterat att anställa personer som inte kan något om Östasiens komplexitet och låtit dem löpa linan ut i avkolonialiserings­projektet, samtidigt som områdes­experter på Östasien försvunnit från museet. Det är därför dags att fundera över hur vi ska hantera Östasiatiska museet och dess unika samlingar framgent. Ett förslag är att frikoppla Östasiatiska museet från SMVK och göra om Östasiatiska museets bibliotek, tidigare Nordeuropas främsta forskningsbibliotek på östasiatisk historia och konst, till ett forskningsinstitut med fokus på östasiatisk historia. Om vi ska klara att upprätthålla god kompetens om Kina behövs inte bara ett Nationellt kunskapscentrum för Kina (NKK) som fokuserar på dagens Kina. Passande nog ligger Östasiatiska museet nära NKK, vilket skulle skapa synergieffekter för svensk Kinaforskning. Slutligen: Ett tips till Statens museer för världskultur är att släpa fram alla statyer och föremål som gömts undan och ställa fram dem där Qi Baishis tavlor skulle ha hängt. Låt Östasiatiska museet få blomma igen och styras av områdeskompetent personal, som inte eldar upp tjugo årgångar av Folkets dagblad eller retar upp Folkrepubliken Kina av ren inkompetens. Kristina Sandklef sinolog och oberoende senior Kinarådgivare, Sandklef Asia Insights, ledamot i KKrVA