Kristina Cekanovic: Mer politik i fiktionen, tackPolitisk fiktion funkar. Foto: KollageEn karusell av partiledare, maktkamper, oväntade allianser och politiska fiender som tvingas samarbeta. Svensk politik borde vara ett drömläge för fiktionen. Ändå finns förvånansvärt få romaner och filmer om den. Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Svensk samtida politik tycks vara ointressant stoff för fiktionen. En handfull romaner, filmer och tv-serier har gjorts de senaste åren. Det är märkligt, eftersom politiken knappast har saknat dramatik. I Storbritannien är historien en annan: från Michael Dobbs politiska thriller ”House of cards”, som senare blev en brittisk tv-serie och inspirerade en amerikansk motsvarighet, till komediserier som ”Yes minister” och ”The thick of it”. Svensk film- och bokhistoria kan inte mätas med den brittiska, men det finns undantag. 2010 kom den romantiska komedifilmen ”Fyra år till”, i regi av Tova Magnusson-Norling. Den handlar om det fiktiva Folkpartiets partiledare David som är på väg att bli statsminister. Valsegern är nära, men situationen som uppstår när Kristdemokraterna hamnar under spärren är märkligt lik Liberalernas sits i dag. Socialdemokraterna vinner valet. Men Davids verkliga problem är inte att de borgerliga partierna hamnar i opposition, utan att han blir kär i fienden – den socialdemokratiske statssekreteraren Martin. De klyschiga romantiska scenerna är mindre intressanta än de snärtiga och realistiska scenerna från partiledarens politiska vardag. Men det var drygt 15 år sedan. Sedan dess har det hänt förvånansvärt lite på film- och bokfronten. Förvisso kom ett par undantag. Exempel på böcker är Johan Anderbergs ”Arvfursten” (2014), Viktor Barth-Krons ”Gröna gården” (2016) och senare Erik Helmersons ”Dom därute” (2022). Boken är både en framgång och därmed en anomali. När det gäller intresset för EU är det kanske ännu värre. Unionen är distanserad, komplicerad och, ja, rätt tråkig utifrån. Men med nyutkomna ”Eurogirls” (2026) lyckas Sofia Rönnow Pessah göra både EU och den politiska romanen sexiga och relevanta igen. Boken är både en framgång och därmed en anomali. Huvudpersonen Mika är apa, förkortning för ackrediterad parlamentetsassistent, till den eleganta men idealistiska Sigrid, en svensk socialdemokratisk EU-parlamentariker. Kvinnliga vänskaper och sexuella relationer varvas med tafatta politiska manövrar i byråkratiska rum. I en tidig scen får Mika rådet att inte prata ”politiska” – det fina. Hon måste förstå rollens gräns och funktion: ”Vi bakom kulisserna är det fula. ”Politik bedrivs inte bara av politiker. Det är ofta just ”det fula” bakom kulisserna – förhandlingarna, positioneringarna och kompromisserna – som avgör vad som faktiskt blir gjort i parlamentet. Det är roligt just eftersom det inte är svårt att föreställa sig att något liknande faktiskt kan hända. Och livet i Bryssel kantas inte av kompetens. En annan apa på parlamentet medger för Mika att han hittat på en beräkning i ett dokument som sedan lästs av ytterligare 100 personer och till slut blivit underlag till lagstiftning. Det är roligt just eftersom det inte är svårt att föreställa sig att något liknande faktiskt kan hända. En kritiker i DN menar att stoffet i ”Eurogirls” inte riktigt finner sin form som skönlitteratur. Men fiktionens styrka – att skildra inre tankar, ge rappa repliker och måla förhöjda stämningar – går sällan att skapa med raka reportage av verklighetens politiska scener. Och det är just därför politiken blir så spännande som fiktion. Om ”Fyra år till” visar att det går att göra politisk komedi av svensk politik, så visar ”Eurogirls” att svenskarna i Bryssel – och svensk politik överlag – har fler lager än vad som ryms i nyhetsrapporteringen. Det är fortfarande inte särskilt hett i Sverige att skriva eller göra film om politiker och politikens affärer. Det borde det vara. Sedan millennieskiftet har det politiska landskapet ritats om: gamla block har gått itu, nya och oväntade allianser har ingåtts och partier har kommit och gått. Det förtjänar att skildras. Inte minst för att det vore underhållande – och för att manuset nästan skriver sig själv.