En skäggig Jonas Gardell dyker upp i det höga gräset, iklädd solglasögon och keps. Vi har kommit till hans sommarbostad en bra bit utanför Stockholm city. Här, med utsikt över vattnet, går han runt och skrotar några månader om året. Läser, skriver. Rensar i förrådet, bakar paj. Spelar krocket med sig själv (och förlorar varje gång).– Jag vill egentligen bo här till september. Men i andra halvan av augusti kommer plötsligt en morgon då man vaknar, och så är det något annat i luften. Då undrar man: varför är jag här? Nu vill jag in till stan, som jag hatat hela sommaren.Han var senast där för några veckor sedan.– Det var så mycket folk, en tisdag. De ska upp och jobba nästa dag. Gå hem! Turister är det också, usch! Alla människor på uteserveringar … på min tid fanns inga uteserveringar, det mådde vi bara bra av. Folk är så slappa och lediga och härliga och sköna. Nej, grått ska det vara.Gardell skrattar till, väl medveten om hur det låter. I november fyller han 63.Det verkar dock inte bekymra honom.– Om ett år får jag gå i pension. Andra vet jag blir skrämda. Jag känner mer ”äntligen!”. Tyvärr är det sedan ett år till innan jag får billigare biljetter och seniorrabatt på Ica en gång i veckan. Men jag har inte heller något emot delen av ålderdomen som säger att jag har rätt att vara grinig, fördomsfull och trångsynt.Har du alltid längtat efter att bli gammal?– Ja! Varje födelsedagsmorgon sedan jag fyllde 30, när Mark kom med brickan, så sade jag: ”Nu är jag väl äntligen medelålders?!” Mina första böcker handlade om äldre tanter, skrivna av en tjugotvåårig kille. Jag var väl en medelålders kvinna i en ynglings kropp.Fakta.Jonas GardellFödd 1963. Författare, dramatiker, komiker och artist.Debuterade 1979 som författare med en diktsamling, 1985 kom första romanen ”Passionsspelet”. Sedan dess har han gett ut ett 20-tal romaner, essäsamlingar och pjäser – bland annat ”En komikers uppväxt” (1992), ”Ett ufo gör entré” (2001) och ”Torka aldrig tårar utan handskar” (2012–2013). Han har också skrivit en mängd manus för scen, tv och film, gjort ståupp och scenshower och gett ut musik.Har fått en stor mängd priser – bland annat en Guldbagge 1996, Kristallen 2009 och Årets svensk i tidningen Fokus 2012. Utsågs 2008 till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet och 2013 till medicine hedersdoktor vid Linköpings universitet.Aktuell med den samlade nyutgåvan av boktrilogin ”Torka aldrig tårar utan handskar” (den 17 september på Norstedts) och musikalen med samma namn (premiär på Göta Lejon i Stockholm den 24 september).Tre år har gått sedan Gardell och exmaken Mark Levengood skilde sig efter nästan fyrtio år tillsammans.– Varför var jag så besatt av att leva i ett livslångt förhållande? Det handlade nog just om att bli gamla ihop. Under barnens uppväxt har jag planerat och drömt om allt vi skulle göra när barnen blev stora. Äldreåren. Då vi skulle vara lite blekare och lite mer viskande.– Om man lever med det idealet, då är man också beredd att blunda för ganska mycket, för att ha kvar illusionen.Gardell börjar nynna på Jacques Brels ”La Chanson des vieux amants”, i svensk översättning av Jan Hammarlund.Min älskade, min ömma underbara älskade från gryningsljuset, och till skymningen, jag älskar dig ännu.– Jag tyckte att så ska det vara när vi blir gamla. Så upptäckte jag att Jacques Brel bara var 30-något när han skrev sången. Han hade ju inte en aning. Det var en ungdomsromantisk gissning om hur det är att bli äldre.– När någon säger ”det här vill jag göra, det är en barndomsdröm för mig”, för att sedan bli ledsen att det inte går i uppfyllelse … Då tänker jag: vännen, du var barn. Vad visste du om livet? Det är klart att du drömde, men du är inte skyldig ditt barn någonting. Inte heller när det gäller vad du tror att du måste hämnas på eller återupprätta. Barndomen är inte så grundläggande att resten av livet ska vara en reaktion på den.Sedan skilsmässan har Jonas Gardell delvis dragit sig undan, blivit mer privat. Ett medvetet val.– Jag trodde inte att jag skulle bli över en viss ålder, och har börjat betrakta resten av livet som en bonus. Min farsa dog när han var 59. Att upptäcka att jag är äldre än pappa var en enorm befrielse. Då bestämde jag att inte fortsätta göra allt som jag har gjort. Det är en av anledningarna till att det här är första intervjun på tre år. Sedan dess har jag inte stått på scen heller. Och låtit bli att vara offentlig.– Jag var offentlig, Mark var offentlig och vår relation var ju så offentlig. Det enda jag inte haft erfarenhet av, är att vara privat. Jag vill gärna tänka att jag är glömd. Det finns något försonande med att gå in i glömska.Kommer du att hålla dig till det?– Ja … jag menar … jag tänker att jag inte är känd längre. Jag är legend. En känd människa är med i ”Masked singer”. En legend bara är. Jag tror inte att Ann-Louise Hanson går omkring och blir igenkänd av särskilt många unga på stan. Men hon är legend. Jag menar det egentligen inte som en förhävelse. Begreppet används också inom dragqueen-kulturen om en äldre dragqueen, vilket jag ju onekligen är. Men har du varit med i tio avsnitt av ”Förrädarna”, då är du mycket mer känd än vad jag är.I höst är han dock dubbelt aktuell, eftersom ”Torka aldrig tårar utan handskar” får nytt liv. Dels ges historien ut som en enhetlig roman i stället för de tre delar som kom 2012–2013, dels går den upp som musikal på Göta Lejon.Vi kan börja med musikalen.Valdemar Wahlbeck och Martin Stokke Mathiesen – som spelar Rasmus och Benjamin i musikalen – har nyligen medverkat i ”Allsång på Skansen”. De framförde sången ”Överge allt för dig”, med textraderna ”Inget är som jag blivit lärd, kastas ut i en helt ny värld”, och avslutade med en kyss.Men med framträdandet och kyssen följde hatet i sociala medier.– När ”Torka” kom, så bara omfamnades vi. Det var en enorm reaktion. Så inser jag att det var 2012–2013, vilket är peak woke. Peak humanism, liberalism, öppna era hjärtan-åren. Nu kommer den här berättelsen i en värld som är mycket mer hatisk.– Är berättelsen kanske mycket farligare i dag? Den är kanske mycket mer relevant. Då var det att påminna om en tid vi över huvud taget aldrig hade pratat om. Nu gör vi det en gång till, men i en tid då vi upplever en enorm backlash. Vi för en diskussion om ifall vi behöver ha vakter vid sceningången.Det hade ni inte behövt tänka på om musikalen gått upp 2012?– Inte allmänt. Alltså, jag fick ju mordhot då också. Men nu landar allt i en mycket mer polariserad tid.– Musikalens andra scen är en homosexuell frigörelsedemonstration. Det är viktigt för mig, dels för att tala om för publiken att nu berättar vi historien på det här sättet, för det andra för att vår tid är mycket mer politisk. Vi kan inte komma ifrån det, måste bejaka det.Han och Fredrik Kempe har jobbat med musikalen i sju år.– Musiken tillför väldigt mycket. Som text är ”Inget är som jag blivit lärd, kastas ut i en helt ny värld” rätt banal att läsa. Men sjungen och i sitt sammanhang, så funkar den jättebra. Med den frasen säger jag mer än vad man kan säga på femtio sidor.– Jag tycker om musikalgenren för att det är en så jävla fjollig genre, bögarnas egen, vilket i sig är kongenialt. Musikal går ju ut på att du pratar tills något blir så starkt att du bara måste sjunga. Du brister ut i sång. Du går sönder i sång. Det är ju jättecorny, men … Till syvende och sist är det inte poesi eller litteratur som vi bär med oss när det skiter sig. Det är schlager. Det är det vi gifter oss till och skiljer oss till och begraver våra döda till. Du kan använda sångerna i ditt liv, du kan nynna på dem. Det är väldigt sällan du går och reciterar stora romanstycken.Regissör för musikalen är Carl Johan Karlson, som arbetat på Dramaten.– Från början skulle vi ha haft en annan regissör, men han försvann mitt i arbetet. Vi upptäckte något år senare att han hade tagit livet av sig, vilket är en del av den homosexuella erfarenheten. Vi tar livet av oss i högre utsträckning än andra grupper. Så vi stod utan regissör, men tyckte då att Carl Johan skulle bli jättebra. Det finns ett tydligt budskap i att det är en teaterregissör från Dramaten som gör det här.Att historien utspelar sig i Stockholm är knappast oviktigt.– Det som berättas har hänt, och det hände i den här staden, just utanför den här teatern … Göta Lejon som plats är ett kvarter från där Bengt blev avrunkad av en gubbe när han var sexton. Det är tre kvarter från där Paul bodde, fyra kvarter från Klubb Timmy. Du kan gå ut på trottoaren och tänka att här gick de, för alla är ju byggda på verkliga karaktärer.– Den homosexuella berättelsen som vi har fått serverad är i regel amerikansk. New York eller San Francisco. Det börjar på Fire Island där jättesnygga killar i badbyxor är på beachparty och alla är fria och härliga och tar kokain. Så var det inte i Sverige. Vi bodde i Koppom och Hammarstrand och var jätterädda, sedan åkte man till storstan och där hittade man något, men inte så mycket. Jag är ganska ointresserad av New York och hur det är att vara bög där. Den historien är inte vår. De hade lika gärna kunnat berätta om hur det är att vara bög på månen.Just kretsen kring Rasmus och Benjamin får större utrymme i såväl musikal som bok. Det var också ett av incitamenten till att ge ut romanen i samlad form. Något som aldrig gjordes när det begav sig – tv-serien hann bli färdig att sändas innan romanen var färdigskriven.– Jag fick ju panik. Om det kommer en bok två år senare, då kommer det att vara boken byggd på tv-serien. Det har dålig klang. Vi var desperata och tv hade inte någon anledning att ta hänsyn till att jag inte var färdig med romanen.Lösningen blev att dela upp romanen i tre – ”Kärleken”, ”Sjukdomen” och ”Döden” – som alla kom inom loppet av ett och ett halvt år. En dygd av nödvändigheten, som Gardell själv kallar det.Efter en resa till Kanada där romanen givits ut som en, läste han för första gången om allt i sin helhet. Nu ges romanen ut som det var tänkt.– Jag ska inte skryta och jämföra mig med dem, men när du går in i de stora böckerna, ”Krig och fred” eller ”Anna Karenina” … de gör ju något med dig. Jag upplever att ”Torka”-berättelsen som helhet har den kvaliteten. Det får jag stå för. Sedan är det andras sak att säga emot det.– Jag fylldes av en sorg över att nästan ingen har läst hela. Eller att väldigt många bara läst första boken. Det här är mitt livsverk, det viktigaste jag någonsin kommer ha gjort och hållit på med i fyrtio år. Även om det är bästsäljare och har översatts till väldigt många språk, så har så pass få i Sverige läst färdigt boken som jag avsåg.När DN firade 150 år tog man fram en lista över Sveriges viktigaste kulturhändelser under samma period. Läsarna fick därefter rösta fram sina favoriter.”Torka aldrig tårar utan handskar” hamnade på en tredjeplats, bakom ”Pippi Långstrump” och ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.– Succéer är ju bara självklara i efterhand. Vissa tv-chefer sade: ”Vem vill se bögar som dör i aids?” Ämnet var osexigt. Vi hade som samhälle lagt locket på, också för att man kanske visste att det inte hade skötts så himla snyggt.Ganska snabbt gick det upp för Gardell att mottagandet blev större än han anat.– Första gången jag pratade om boken så visste jag inte hur jag skulle formulera mig. Jag började gråta. Samma sak i intervjuer, jag var tvungen att förvarna journalisten om att jag kommer att börja gråta, som en havande kvinna. Men jag var inte ensam om att gråta. Det var en dammlucka av sorg som äntligen tilläts att öppnas. Vi hade lagt locket på och behövde sörja i efterhand. Människor satte in dödsannonser i DN tjugo år senare för att tidningen inte tog emot annonser av män som sörjde män.– Jag hade vunnit ganska mycket priser innan också, men plötsligt vann jag varenda pris som fanns. Utom August, det tycker jag fortfarande är lite … Hursomhelst, jag var årets stockholmare, årets svensk, jag var liksom ”Årets” det året.Han refererar tillbaka till framträdandet på Allsången.– Det finns en bärighet i materialet som gör att det tar tag i folk. Jag hade en t-shirt på Prideparaden där det stod ”Böga mig”, vilket ju är Pauls svar på vad vi ska göra när allt är för jävligt. Han säger ”Jag ska böga mig in i döden”. Det finns en sång i musikalen som heter just det. Svaret på backlashen just nu måste vara att vi ska böga oss.– När Agnes Wold säger att trans och drag är virus som kommer från USA – det är exakt samma sak som när nationalsocialisterna sade att den germanska folkstammen har smittats av ett virus. Backlashen är inte ny. Vi måste nog förstå att delar av 90-talet, tiden kring millennieskiftet, det var en sorts parentes. Då vi hade råd med liberalism och humanism …Det börjar bli dags för lunch. Gardell går för att värma ost- och spenatpajen som han förberett till sig själv, fotografen och mig. När han kommer tillbaka berättar han om en annan hatstorm – den efter att han skrev en Expressenkrönika om tv-serien ”Heated rivalry”:– Jag tyckte att det var så jävla dåligt bögsex, att det bara är kvinnor som gillar det. Jag har sällan fått så mycket personangrepp. Medelålders kvinnor som skrev just att jag var en äcklig bög, till skillnad från i ”Heated rivalry” där de var renrakade. Kulturtanternas rätt att få bli lite pirriga i muttan …Han springer ner till huset för att hämta maten och dukar upp på uteplatsen.Pajen är väldigt god. Det är inget jag bara säger för att vara artig.Mitt i måltiden kommer han på en sista sak: i höst ges ”Torka aldrig tårar utan handskar” även ut på engelska, för en europeisk marknad.– En grej med att vara 63 är att … vissa saker kan man inte vänta på. Dyker idén upp så måste man göra det. Jag har ju ingen aning om huruvida jag är kvar här om tio år. Det är inte ångestladdat, mer bara ett konstaterande.