Claes Arvidsson: En kung som gjorde sitt jobbBlommor framför Kungliga slottet i Oslo. Foto: Björn Larsson Rosvall/TTKung Harald bar den statsbärande institutionen på ett sätt som ingav respekt. Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Atmosfären är dämpad och känslan av sorg går nästan att ta på. Trots att dödsbudet om kung Haralds bortgång inte kom som någon direkt överraskning, kommer döden ändå alltid plötsligt. I Oslo var det vanliga fredagsbruset på paradgatan Karl Johan inför helgledigheten ersatt av stillhet. Slottsplatsen var fylld av människor som ville hedra den döde monarken, skicka en sista hälsning och dela sorgen i gemenskap. Också jag känner sorg över kung Haralds bortgång och det har överraskat mig att känslan är så mycket starkare än bara deltagande i andras. Visserligen bor jag i Oslo men Norge är inte mitt land. Jag har snarare sett på mig själv som en betraktare av och inte en del av ”det norska”. Men när jag tänker på saken är det förstås inte så enkelt. Det norska kungahuset är en del av vardagen. Precis som så många andra har också jag ”levt med” kung Harald, inkluderande flödet av nyheter om de kungliga på gott och ont. Det finns många likheter mellan Sverige och Norge men också mycket som skiljer. En skillnad är att kungahuset uppmärksammas i långt högre grad än i Sverige – inte minst i form av medierapportering om engagemangen runt om i landet. Alltså det som egentligen bara är en kunglig vardag men lokalt är en stor fest. Min reaktion har ofta varit ”inte nu igen”, när det finns annat som är så mycket viktigare. Typ Norge och EU. Men kanske har jag tagit fel. Visst kan det verka lite särnorskt gammalmodigt med svenska ögon, men kanhända understryker uppmärksamheten monarkins viktigaste funktion i vår tid. Kung Harald var folklig, hade både humor och självdistans. Godmodigheten var lätt att tycka om. Hans tal var värda att lyssna på. Trots en allt sämre hälsa gjorde han och drottning Sonja dessutom sitt jobb. Allt ingav respekt. Men han var också statsöverhuvud, alltså en statsbärande institution. Monarkin är en anakronism som egentligen inte hör hemma i vår tid men ändå vill jag bevara den. Det ligger i den konstitutionella monarkins natur att regenten saknar formell makt. Det är dock inte detsamma som maktlöshet. Monarkin är intimt förknippad med symbolisk makt – och ju mer välfungerande kungahuset är desto större betydelse får den makten. Den symboliska makten kan komma till uttryck när de kungliga gör högtidlig entré och det triviala småpratet på ett ögonblick övergår i vördnadsfull tystnad. Det är inte heller någon tillfällighet att de kungliga förgyller säljresor för näringslivet. Kungahuset som dörröppnare är bra för affärerna. Långt viktigare är funktionen som samlande symbol för nationen. Det finns inte något skäl att längta tillbaka till den tid då alla såg på samma tv-program. Det var inte bättre förr. Samtidigt har något gått förlorat i en tid när algoritmerna härjar, människors uppmärksamhet är fragmenterad och samhället präglas av en affektiv polarisering. Det finns många gemenskaper, men de är mindre och mindre gemensamma. Annorlunda uttryckt finns det många små lägereldar men mindre av stora. Kungahusets ställning och reaktionerna på kung Haralds bortgång illustrerar att monarkin fyller det som annars skulle vara ett tommare rum. Visst kan ett ”känslomässigt vi” uppstå momentant i samband med till exempel VM i fotboll, men det vi som är knutet till monarkin är varande över tid. Den binder samman. I både glädje och sorg. Monarkin är en anakronism som egentligen inte hör hemma i vår tid men ändå vill jag bevara den. Därför att den behövs. Nu har Haakon VIII tagit vid. Valspråket går i fädernas spår och är detsamma som för alla tidigare norska monarker sedan 1905. Alt för Norge.