Peter Wennblad: Nya offer för den digitala dödskultenSorg i Fagersta. Foto: Lisa HallgrenVi står inför ett undflyende och nebulöst samhällshot. Här fungerar inte de politiska partiernas sedvanliga svar och åtgärdspaket, som hårdare tag eller mer förebyggande arbete. Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Det är bara tre veckor kvar till valet. Det saknas varken möjligheter eller lockelser att exploatera fredagens fasansfulla skoldåd i Fagersta för egna politiska syften. Att beskylla den ena eller andra sidan för något slags medansvar för attacken. Men de svenska partiledarna har valt att växa med uppgiften. På lördagen avbröt statsminister Ulf Kristersson (M) och oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) sina respektive valrörelser. De reste tillsammans till Fagersta för att visa Sveriges samlade sorg och deltagande. På kvällen stod de båda i SVT:s Aktuellt – bredvid varandra i stället för som brukligt på varsin sida studiobordet. Kristersson höll också ett extrainsatt möte i Rosenbad, dit samtliga partiledare var inbjudna. Så de senaste dagarna har varit ett styrkebesked för svensk demokrati. Med det sagt saknar inte dådet politiska implikationer. Den 18-åring som nu sitter häktad för svärdattacken på Brinellskolan tycks, liksom många andra gärningsmän vid liknande dåd runt om i världen, varit del av den nätkultur som närmast kan liknas vid en digital och global dödskult. Det handlar om en svårfångad och svårförklarlig gemenskap Det handlar om en svårfångad och svårförklarlig gemenskap på nätet där företrädesvis unga män samlas kring misantropi, upplevt utanförskap och högerextrem ideologi. Men där ideologin inte är politisk i traditionell mening, det vill säga grundad i idéer och samhällsanalys, utan på vad som belönas av sociala medier-plattformarnas algoritmer och andra användares känsloreaktioner. Och där det aldrig riktigt går att avgöra om inlägg är på allvar, på skämt, både och eller inget av det ”Resultatet blir att gränsen mellan ironisk posering och genuin övertygelse vittrar bort. Man börjar skämta om att vara ett monster och efter tillräckligt lång tid slutar det vara ett skämt”, skrev kulturskribenten Myra Åhbeck Öhrman nyligen i en läsvärd analys på sin blogg. Inför detta undflyende och nebulösa samhällshot fungerar inte de politiska partiernas sedvanliga svar och åtgärdspaket, som hårdare tag eller mer förebyggande arbete. I den meningen har de senaste dagarnas politiska samling inte enbart varit ett demokratiskt styrkebesked. Det är också ett uttryck för att alla är lika vilsna inför det som hänt. Och som tyvärr kan hända igen.