Fredrik Johansson: All heder åt MohamssonFörtjänar heder, inte hat. Foto: Jessica Gow/TTHatet mot Simona Mohamsson är kväljande. Och försvaret och relativiseringen av detta hat än mer så. Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Flera svenska ministrar bär davidsstjärna. De gör det för att visa solidaritet med Sveriges judar. Det är viktigt. Antisemitismen i Sverige ökar. Brottsförebyggande rådet, Brå, rapporterar en särskilt kraftig ökning efter terroristattackerna mot Israel den 7 oktober 2023. Brå menar också att ”en skillnad efter terrorattacken mot Israel den 7 oktober 2023 är att antisemitiska händelser beskrivs ha riktats mot den judiska minoriteten från oväntade håll, exempelvis från personer ur majoritetssamhället som intervjupersonerna upplever inte tidigare gett uttryck för antisemitism”. Det judiska liv som funnits i vårt land i hundratals år är hotat. Individer och familjer fruktar för sin säkerhet. Synagogor, skolor och andra judiska mötesplatser är sedan länge hårt bevakade. Många judar vittnar om hur de döljer sin identitet i publika sammanhang – men också om hur de känner sig tvingade att få sina barn att göra det. I intervjuer Brå genomfört beskrivs risker med att identifieras som jude ute på gator och torg. Forskningen kring antisemitismen talar om en ”israelisering” av hatet mot och fördomar om judar. Antisemitismen i vårt land har länge påverkats av konflikten i Mellanöstern, men sedan 7 oktober tycks även etablerade röster och aktörer förlora förmågan att skilja på Israel och svenska judar. Enligt Brå ska exempelvis en tilltagande antisemitism komma till uttryck inom högre utbildning, där tillmälen och mobbning av judar blivit vanligare. Man skriver också att judiska forskare har tvingats lämna sina arbetsplatser för att arbetsgivaren inte kunnat garantera deras säkerhet. Vänsterpartiet fiskar inte i grumliga vatten. Man är grumliga vatten. De ständiga avslöjandena om antisemitiska uppfattningar hos ledande företrädare i Vänsterpartiet illustrerar utvecklingen. Vänsterpartiet fiskar inte i grumliga vatten. Man är grumliga vatten. En dypöl. Men det finns exempel också på företrädare i andra partier som inte förmår att hålla rågången. Denna israelisering förklarar sannolikt också en synbar paradox i hur svensk antisemitism kommer till uttryck. Den amerikanska organisationen Anti Defamation League genomför stora internationella kartläggningar av antisemitiska stämningar. Man mäter i vilken utsträckning befolkningen i olika länder delar föreställningar om judars oproportionerliga makt och inflytande. Sverige hamnar mycket långt ner. Antisemitismen är med detta sätt att mäta betydligt mer utbredd i övriga Västeuropa. Och den är närmast norm i Mellanöstern. Det är Israel-Palestina-konflikten som driver ökningen av antisemitism i Sverige. Få – om än för många – hävdar att judar kontrollerar medier och banker, betydligt fler låter däremot sin kritik av Israel glida över i att skuldbelägga svenska judar. Att ledande svenska politiker visar sitt stöd för en utsatt minoritet är därför något värdefullt. En som bär davidsstjärna är Simona Mohamsson. I Expressens och Dagens Industris partiledardebatt i veckan pekade hon på hur viktigt det var för henne att visa sitt stöd för de svenskar som är rädda för att visa sin etniska tillhörighet. ”Jag bär davidsstjärnan för de barn som inte vågar göra det i dagens Sverige.” Simona Mohamsson har hyllats för sitt mod och för sitt ledarskap. Inte minst internationellt. Hon visade en resning som man känner saknas i de egna länderna. Den brittiske historikern Simon Sebag Montefiore – författare till flera böcker om rysk historia, men också en biografi över staden Jerusalem – lyfte på plattformen X fram Mohamsson som ett efterföljansvärt exempel för den nytillträdde brittiske premiärministern Andrew Burnham. På samma sätt som svensk vänster härjas och låter sig härjas av antisemiter lider dess brittiska motsvarighet av samma åkomma. ”Endast ett tappert ledarskap kan stärka de många anständiga människor i våra samhällen som trakasseras av den trångsynta mobben”, konstaterar Sebag Montefiore. Mohamsson representerar ett sådant ledarskap. Hon har goda skäl att ta till sig dessa och andra erkännanden. Här i Sverige möttes L-ledaren av ett hat som tycks sakna alla gränser. Och som hela tiden söker sin förevändning i konflikten mellan Israel och Palestina. Mohamssons får sin egen palestinska bakgrund vänd mot sig – hon borde veta bättre än att visa sitt stöd till Sveriges judar. Det är en avgrund som öppnar sig. Socialdemokratiska profiler i sociala medier försöker beskriva det hela som ett pr-jippo. Det viktiga är att inte gå i den ”fälla” som Mohamsson anses ha gillrat. En statsvetare som varit med och tagit fram Malmö stads program för att bekämpa islamofobi menar att Mohamsson ”må brännas”. När denna antirasist-konsult konfronteras med att hon önskar livet ur en svensk partiledare backar hon och förklarar sig ha skrivit i affekt. I nästa andetag vidhåller hon dock att Mohamsson försöker flytta fokus från ”sakfrågan”. Vilken är Israel. Alltid Israel. Svenska judar ska kopplas till Israel. Oaktat vad de tycker om den israeliska regeringens politik. Eller om de ens bryr sig. Sakfrågan är aldrig de barn som av sina föräldrar uppmanas att dölja sin identitet. Detta är inga marginalföreställningar, de finns långt inne i det socialdemokratiska partiet. Detta är inga marginalföreställningar, de finns långt inne i det socialdemokratiska partiet. Det tidigare statsrådet Annika Strandhäll – som enligt egen utsago har partiledningens uttryckliga uppdrag att skriva aggressiva inlägg i sociala medier – levererade i måndags kväll en rad inlägg på X. Strandhäll menade att Mohamsson hycklade i sitt stöd till svenska judar eftersom hon inte fördömde den israeliske ministern Ben-Gvirs uttalanden om att döda palestinier. (Den svenska regeringen har för övrigt tydligt markerat mot Ben-Gvir.) Strandhäll hävdade att reaktionerna mot Mohamsson var väntade mot bakgrund av den israeliska regeringen, och att L-ledaren ägnade sig åt teater. Det brukar heta att alla är enfaldiga när det är valår. Det vore fel att påstå att Annika Strandhäll hållit sig slaviskt till denna kalendariska restriktion, hon har tvärtom generöst spridit gracerna över hela mandatperioden. Men det kan inte vara en ursäkt. Strandhäll har nu tagit bort sina inlägg. Men hon har med all önskvärd tydlighet redogjort för hur hon tänker. Juryn får väl sägas vara ute i frågan om det bottnar i djup aningslöshet eller i att hon verkligen hyser antisemitiska uppfattningar. Simona Mohamsson förtjänar all heder för sitt ställningstagande. Hatet mot henne är kväljande. Och försvaret och relativiseringen av detta hat än mer så.