Janerik Larsson: Dansk Folkeparti bidar sin tidPartiledaren Morten Messerschmidt. Foto: Johan Nilsson / TT / TT NyhetsbyrånDet finns ögonblick när partier kan få verklig politisk makt, men väljer att inte använda den. Det gjorde Dansk Folkeparti i våras. Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Nordisk politik kan förefalla vara på väg mot en period med socialdemokratiska regeringar. Men det handlar i så fall inte om en återgång till forna tider, utan om en ny era. Den norska minoritetsregeringen leds av socialdemokraten Jonas Gahr Støre. Danmarks statsminister är socialdemokraten Mette Frederiksen, men också hon leder en svag minoritetsregering. Hennes regering har en högst speciell bakgrund. I Danmark gjorde Dansk Folkeparti (DF) comeback i vårens val, efter att tidigare ha krympt ihop när Mette Frederiksen satsade på att överta DF:s migrationskritiska politik. DF hade mandatmässigt nyckeln till en blå regering i sin hand. Det finns ögonblick när partier kan få verklig politisk makt, men väljer att inte använda den. Det gjorde DF i våras. I valet fick partiet 16 mandat, en fördubbling av stödet på mindre än ett år. Partiledaren Morten Messerschmidt hade påbörjat vägen tillbaka 2022, när partiet låg i spillror. Han satsade på plånboksekonomi och det som i Danmark kallas utlänningspolitik, men som vi i Sverige kallar migration och integration. DF hade mandatmässigt nyckeln till en blå regering i sin hand. Det borgerliga blocket hade tillsammans med Moderaterna mandaten för en höger-mittenregering. Allt som krävdes var att Messerschmidt gjorde vad partier normalt gör när makten ligger inom räckhåll: kompromissa. Det gjorde han inte. Messerschmidt ställde ett villkor som han visste var omöjligt för Moderaternas ledare Lars Løkke Rasmussen att acceptera: Løkke skulle inte få vetorätt över utlänningspolitiken. Det sa Løkke nej till, och Venstres ledare Troels Lund Poulsen misslyckades med att bilda en ”blå” regering. Mette Frederiksen kunde då plocka upp spillrorna och bygga ihop en regering med socialdemokrater, Socialistisk folkeparti, Radikale Venstre och Moderaterna. Ett regeringsdeltagande hade tvingat DF att acceptera kompromisspolitik – just det som nästan utplånade partiet 2019–2022. Genom att säga nej till Moderaterna kunde Messerschmidt i stället behålla rollen som den obekväma, principfasta rösten utanför systemet. Han står för en opposition som väntar på ”ett blått flertal utan Løkke”. Partiet protesterar snarare än söker reellt inflytande. Kristian Thulesen Dahl, Messerschmidts företrädare, har redan utfärdat sin dom. Enligt honom har den nya DF-ledningen ”släppt handbromsen” och kört partiet längre ut på högerkanten. Partiet protesterar snarare än söker reellt inflytande. Om Messerschmidt kan hålla ihop sin väljarbas fram till nästa val, samtidigt som en vänster-mittenregering med fyra partier sliter sig själv i stycken, kan DF mycket väl gå till nästa val som det ledande borgerliga partiet. Om däremot Fredriksens regering håller ihop, och DF tappar balansen mellan Messerschmidts hårda linje och en mer pragmatisk falang inom partiet – då kan sommaren 2026 gå till historien som ögonblicket då Dansk Folkeparti tackade nej till makt och inflytande. Det är detta som gör DF:s agerande så intressant att följa: att avstå regeringsmakten var inte ett svar, utan en satsning.