En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-08-06 10:06Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/attiotalsglamouren-i-the-shards-hade-matt-bra-av-yxan-fran-american-psycho/FILM | RECENSIONÅttiotalsglamouren i ”The shards” hade mått bra av yxan från ”American Psycho”Publicerad 10:00Sex, droger, Ralph Lauren och upplysta pooler. Ryan Murphys serieversion av Bret Easton Ellis uppväxtskildring från Los Angeles får till tidsandan men hade behövt hålla författaren på större avstånd för att skilja ut sig från mängden, skriver Kerstin Gezelius.Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevTv-serieBetyg: 2.Betygskala: 0 till 5.”The shards”Skapad av: Ryan Murphy, Bret Easton Ellis m fl.I rollerna: Igby Rigney, Kaia Gerber, Homer Gere m fl. 10 x 50 min. Språk: engelska. Premiär på Disney+”Oh Vienna!”Ultravox, Duran Duran och Human League strömmar ur bilradion när Bret glider runt i det tidiga åttiotalets Los Angeles i sin farsas öppna Mercedes. Sjuttiotalet är äntligen över. Bret och hans highschool-kamrater har behållit den liberala inställningen till sex och droger men gjort sig av med det tröttsamma ideologiska bagaget: konsumtionskritiken, solidariteten, det vidgade medvetandet. Kvar är friheten, kreativiteten, skönheten. Och klädmärkena förstås. I första scenen är Bret klädd i Ralph Lauren-tröja och Guccimockasiner.Det berättas både i bild och av berättarrösten. Det är trots allt en Bret Easton Ellis-roman som serien bygger på, närmare bestämt den hyllade återkomsten ”Skärvorna” (på svenska 2023). Tidsandan har serien fått till. Bret, Susan, John och Debbie har oändligt med tid för festande, studier, hästridning, romanskrivande och sex. Mobiler var inte uppfunna, föräldrarna är ute på eviga utlandsresor eller absorberade av sina egna problem. De enda som vakar över barnen som sitter ensamma i sina stora hus med perspektivfönster är skumma sektmedlemmar och seriemördare.”The Trawler”, som kidnappar, torterar och dödar ungdomar i deras egen ålder verkar komma allt närmre. Är han kanske till och med en av dem? Bret blir alltmer övertygad om att Robert – den nya gåtfulla killen i klassen som han både åtrår och avskyr och som verkar nästla sig in hos hans idoliserade Susan – är ormen i paradiset.Easton Ellis frossar i high school-stereotyper som den snygga quarterbacken, den vackra stjärneleven, den kokainberoende kändisdottern, den pårökta ensamvargen och så vidare. Troligen för att de finns. Färdiga roller som generation efter generation kliver in i och spelar enligt skrivna regler. Han uppskattade säkert också att Roberts roll tilldelades Homer Gere, son till Richard Gere, och att Susan spelas av Kaia Gerber, dotter till supermodellen Cindy Crawford. De är inga extrembegåvningar. Men det förstärker bandet till åttiotalet.Bret är gay. Den rollen var inte inskriven då. Den vet han inte hur han ska spela. Han döljer sin läggning för vännerna. Eftersom han dessutom skriver på en roman (”Less than zero”, Easton Ellis faktiska debutroman) är lögnen och dikten en självklar del av hans liv och i romanen är halva behållningen den suveränt skickliga balansgången mellan vad som händer, vad Bret inbillar sig och vad han ljuger om. De enda som vakar över barnen som sitter ensamma i sina stora hus med perspektivfönster är skumma sektmedlemmar och seriemördareÄr det kanske därför Ryan Murphy (”American horror story”, ”Nip/Tuck”) inte har vågat släppa berättarrösten? För att man ska förstå att det finns en litterär nivå och inte förväxla serien med andra highschooldramer om dekadenta, rika ungdomar i upplysta pooler? Det finns ju en del.Men att hantera opålitliga berättare på film, där världen är synlig och sammanhängande, är svårt. Den malande och konstlade berättarrösten (Igby Rigney är betydligt bättre i dialogscenerna) släpper visserligen lite vartefter, men något egentligt glapp mellan vad vi ser och vad vi hör uppstår inte förrän mot slutet. Och då blir det desto rörigare.Easton Ellis var tydligen besviken på ”American Psycho”, Mary Harrons och Christian Bales träffsäkert satiriska tolkning av hans stora skandalroman med samma titel. Men ju mer raffinerad en roman är desto grövre yxa kan ibland behövas för att hugga fram filmen. Det är därför författare rekommenderas att hålla sig på visst avstånd under arbetet. Det kan göra ont i stunden, men de vet inte vad de räddas ifrån.Läs fler film- och tv-recensioner i DN