Hanna Lublin Niklasson: Relationen väcker alltid samma frågaIllustration: Josefin HerolfI stort sett alla som får höra om mitt distans­äktenskap ställer samma fråga. Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. I-landsproblemVid första anblick kan de tyckas futtiga, men plötsligt har problemen vuxit sig ack så stora. Under sommaren turas skribenter på SvD Kultur om att grotta ner sig i vardagens små konflikter. I del tre av serien skriver Hanna Lublin Niklasson om en relation som till 75 procent utspelar sig över telefon. En av mina sämre egenskaper är att jag ofta och gärna påtalar att jag varit tidig med att tycka om saker som plötsligt blir väldigt populära. Genom åren har mitt neurotiska kynne fått mig att göra anspråk på saker som maträtten Mapo Tofu, gruppen Kite, lag Hasselborg, och nu senast Labi Siffres låt ”Bless the telephone”, som fick ett nytt uppsving på Tiktok bara månader efter att den sjöngs på mitt bröllop förra sommaren. Gissa om jag varit noga med att påtala att det varit min och min frus låt i många år innan den blev viral. Anledningen till att det är vår låt är att vår relation till kanske 75 procent utspelat sig på distans, via telefon. På grund av jobb och utbildningar har vi ofta befunnit oss åtminstone fyra timmar ifrån varandra, varför en låt om ett förhållande på distans, i telefon, talade till oss. It’s nice to hear you say hello and how are things with you, I love you. I stort sett alla som får höra om min något okonventionella relationsform, distans­äktenskap, undrar hur vi står ut. Det märkliga med det mänskliga sinnet är hur snabbt det anpassar sig till omständigheterna. Också när det gäller riktiga problem – krig eller rusande elpriser – går tiden, och utan att man riktigt märker det har man vant sig vid något som tidigare varit otänkbart. Vad jag kan utröna från den forskning som finns på ämnet verkar en distans­relation ha ungefär lika god chans att hålla som vilken annan relation som helst. Tricket verkar, chockerande nog, vara kommunikation och tillit. När man väl bestämt sig för att hålla ihop trots avståndet är det väl egentligen som med andra relationer. Man får gräva där man står och hantera de hinder som uppstår. Som med det mesta blir känslan av normalitet snabbt påtaglig. Plötsligt är det inte så konstigt att inte äta middag ihop. Det känns helt rimligt att vi tittar på Robinson i telefon och trycker på play precis samtidigt för att inte hamna i osynk. Det är ett slags mellanting, en delad ensamhet. Problemet är inte distanspartnern, utan alla andra relationer i ens närhet. Ingen kan riktigt relatera till ens tillvaro. Mina singelvänner stänger Trädgården medan jag ligger på soffan och pratar i telefon. Mina vänner i relationer går på restaurang när jag är hemma och lagar matlådor till mig själv. Någon skiner upp när den får en helg som gräsänkling, för mig är tjusningen borta. Det är ett slags mellanting, en delad ensamhet. Vardagen blir märkligt ihålig när vi tillsammans formar den efter oss själva. I de bästa av stunder känns allting helt normalt, men ibland när vardagen kör ihop sig och våra scheman matchar dåligt slås jag av hur höga insatser vi spelar om. Att det ens kan vara möjligt att gå tre dagar utan att man hör den andras röst. Ska det här föreställa ett äktenskap? Man får ständigt påminna sig själv om att det är tillfälligt, och räkna ned till nästa gång man ses. Då känns allting plötsligt normalt igen. Och det är egentligen först när man tillbringat en vecka ihop och det blivit dags att skiljas åt igen som det blir hemskt på riktigt. De första dagarna av ensamma matlådor är en blotta i rustningen på den annars så övertygande normaliteten. Ska det vara så här? Jag förstår plötsligt hur det kändes att kliva ner i skytte­gravarna igen efter julfreden 1914. Menar du att vi ska ner och skjuta på varandra nu, när vi precis stått och sjungit julsånger ihop? Ett par dystra dagar följer, men som tur är börjar det kännas bättre redan på tredje dagen. Vi ska ringas efter jobbet, och dessutom är det ju bara tre veckor tills vi ses igen. Det kanske inte är så dumt det här med distansäktenskap ändå? Om inte annat så känns det ganska normalt.