Illustration: Josefin HerolfPå lekplatsen går papporna tätt bakom sina barn, redo att ingripa vid minsta snedsteg. Normen att ständigt ha uppsikt är stark. Men kanske skulle barnet gynnas av att fler föräldrar tittade ner i mobilen? Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. I-landsproblemVid första anblick kan de tyckas futtiga, men plötsligt har problemen vuxit sig ack så stora. Under sommaren undersöker skribenter på SvD Kultur vardagens konflikter. I del två skriver komikern Emil Arvas om en av pappaledighetens prövningar. ”Hur är det att vara ledig då? Eller ledig och ledig, det kanske är mer jobb än ledighet?” Den här repliken har man som föräldraledig fått höra några gånger, och jag har säkert sagt det själv också. De flesta mammor och pappor håller nog med om att tiden då man är hemma med sitt barn innan det börjar förskolan pendlar mellan ledighet och jobbighet. Ibland har jag funderat på vad barnet själv tycker. Eftersom babyn inte kan prata kan vi inte få några säkra svar, men utifrån sett har de senaste månaderna varit en ledighet för min dotter – semester, rentav. Så ger jag henne också croissanter och smoothie-klämmisar alldeles för ofta. Som pappa­ledig har jag också haft tillfälle att studera de andra papporna. Jag har kommit fram till att det de ägnar sig åt ändå är ett jobb, mer specifikt: person­skydd. Varje dag är jag i parken med de andra fäderna och deras småbarn. Det finns gungor, sandlåda och en stor träbåt man kan gå in i. Barnen vallas mellan dessa punkter. Med ”vallas” menar jag ”eskorteras”. Pappan är alltid en meter bakom barnet vart det än går eller kryper. Han liknar en livvakt som finns där om objektet skulle snubbla, känna sig det minsta hotad, eller – gud förbjude – ta kontakt med någon annan i samma ålder. Bodyguard-känslan blir inte mindre av att papporna bär samma uniform: fleece­jacka och keps. Airpod i ena örat: en hörsnäcka. Denna företeelse, den ständiga uppsikten över barnet, är en del av det som kallas intensivt föräldraskap. En norm enligt vilken föräldern förväntas vara alltmer engagerad i vad barnet gör. Enligt en studie av fenomenet är det intensiva föräldra­skapet dåligt för mammor, som känner att tiden inte räcker till, medan det av oklar anledning ska vara positivt för pappor. Det är en bisarr slutsats som får en att undra hur intensivt forskarna egentligen studerade papporna. Man behöver inte tillbringa lång tid på en lekplats för att inse att pappornas intensiva engagemang i själva verket är en flykt. I shorts­fickan ligger nämligen en mycket beroende­framkallande drog och pockar. Att stå invid en sandlåda i mer än en minut utan att sträcka handen efter mobilen är nog föräldra­skapets svåraste prövning. Man skulle kunna ta in det som en gren i ”Mästarnas mästare”. Men man försöker. Bara stå där. Ens barn börjar vandra fritt, vilket är bra, och snart börjar ens egna tankar röra på sig: otäckt! Man kväver reflexen att ta upp telefonen, stålsätter sig, men till slut blir frånvaron av mental distraktion för plågsam. Man går fram till ungen för att få stimulans. Mobilerna har gjort oss oförmögna att göra ingenting. I stället uppvaktar vi barnet, vilket leder till osjälvständiga barn som inte kan sätta igång en lek på egen hand. Tänk er ett stort mingel­party i en trädgård där varenda gäst håller i en kopplad tax. Frågan är därför om det inte är bättre att kolla mobilen ändå. Barnet måste lära sig utforska världen själv, och en bebis är ju faktiskt inte medveten om att det du håller framför näsan är en skärm och att det den visar är en video på en tjej med stora bröst som åker skateboard. Vi kan väl vara ärliga, farsor? Det händer att vi pratar med varandra. Det är enkelt att sätta igång ett samtal, och papporna jag råkar på är oftast trevliga. Men eftersom alla är klistrade vid sina barn blir man snabbt avbruten. Tänk er ett stort mingel­party i en trädgård där varenda gäst håller i en kopplad tax. Senast jag var i parken gick min dotter in under däck i den stora träbåten. En annan ettårig flicka hakade på, tätt följd av sin far. Han hukade sig ner vid öppningen i skrovet och ropade: ”Molly! Vad gör du därinne? Du är försiktig med kompisen va! Molly. Hallååå?” Till slut började min dotter gråta. Det blev för intensivt för henne. Pappan bad skamset om ursäkt, satte sitt barn i vagnen och lämnade lek­platsen. Jag tröstade mitt barn en stund, sen släppte jag iväg henne. Jag satt kvar på bänken, lät tanken vandra. Efter ett tag började jag formulera den här texten i huvudet. Hade jag gjort bättre i att hoppa ner i sand­lådan – eller kolla Instagram? Det får ni avgöra. Mitt barn lekte i alla fall glatt och ledigt.