Daniel Schatz: Vårt bistånd ska inte gå till det härUtan opposition. Foto: APRegeringen bör omedelbart dra in de 2,5 miljoner kronor som UD satsat på utbyte med kommunisterna i Pyongyang. Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. När jag för ett antal år sedan landade på Pyongyangs flygplats möttes jag av ett gigantiskt porträtt av Nordkoreas första envåldshärskare, Kim Il Sung. Jag befann mig i världens mest slutna diktatur. Våra guider, som övervakade varje steg vi tog, presenterade omedelbart reglerna: fotografera bara godkända motiv och lämna aldrig hotellet på egen hand. När jag kom fram till det spartanskt inredda hotellrummet började jag leta efter gömda mikrofoner. Efter några få timmar hade även jag blivit smått paranoid. För det nordkoreanska folket präglar denna rädsla hela tillvaron. Befolkningen övervakas in i minsta detalj och varje försök till opposition krossas Befolkningen övervakas in i minsta detalj och varje försök till opposition krossas genom fängslanden, arbetsläger och avrättningar. Regimen utvecklar därtill kärnvapen och stöder Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Några veckor senare träffade jag i Sydkorea en av få dissidenter som lyckats fly ”arbetarnas paradis”. Han vittnade om slavarbete, tortyr, våldtäkter och svält i regimens fångläger. Starkast var minnet av hur hans mor och äldre bror avrättades offentligt. Trots den nordkoreanska regimens väldokumenterade brott mot mänskligheten har Utrikesdepartementet beviljat den svenska tankesmedjan Institute for Security and Development Policy 2,5 miljoner kronor ur biståndsbudgeten för att ”återupprätta utbytet” med diktaturen. Idén är lika naiv som absurd: en handfull noggrant utvalda regimföreträdare förväntas bli reformvänner efter seminarier och studiebesök i Stockholm samt svenska delegationsresor till den kommunistiska enpartistaten. Men det finns inga oberoende forskare i Nordkorea. Inga fria civilsamhällesorganisationer. Den lilla elit som tillåts träffa utlänningar och resa utomlands är noggrant utvald, kontrollerad och instruerad av regimen. Varje kontakt sker på diktaturens villkor och tjänar dess syften. Detta är inte demokratifrämjande bistånd. Det är i bästa fall meningslös symbolpolitik och i värsta fall ett bidrag till att legitimera en av världens mest brutala regimer. Det är också ett svek mot svenska skattebetalare och ännu ett exempel på hur mycket som återstår att reformera i biståndspolitiken. Projektet är dessutom säkerhetspolitiskt orimligt. Sverige rustar upp, har gått med i Nato och ger omfattande militärt stöd till Ukraina. Samtidigt finansierar UD dialogprojekt med en regim som förser Putins krigsmaskin med vapen och soldater. Sverige kan inte ena dagen hjälpa Ukraina att försvara sig och nästa dag betala för ”utbyte” med en av Kremls viktigaste supportrar. Än mer anmärkningsvärt är att detta inte är första gången sådana utbyten genomförs. Biståndsmyndigheten Sida, Handelshögskolan och andra har anordnat flera skattefinansierade program för regimföreträdare. Inga av dessa utbyten har lett till att landet öppnats eller reformerats. Detta är inte demokratifrämjande bistånd. Det är i bästa fall meningslös symbolpolitik. Hade det handlat om humanitärt bistånd hade insatserna kunnat försvaras, förutsatt att de når civilbefolkningen. Trots att man sällan kan garantera att diktaturer inte drar indirekt fördel av sådana insatser kan det vara rätt att agera när människor hotas av akut svält, sjukdomar eller naturkatastrofer. Det aktuella utbytet tillhör en annan kategori. Här handlar det om utvecklingsbistånd som finansierar kontakter med regimens handplockade elit. Regeringen bör omedelbart dra in de 2,5 miljoner kronor som UD satsat på utbytet med kommunisterna i Pyongyang. Låt i stället pengarna gå till de nordkoreanska dissidenter som flytt en av världens hårdaste diktaturer och fortfarande lever med svåra trauman efter fängslanden, tortyr och förföljelse. Svenskt bistånd ska alltid främja frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Det borde vara så självklart att det inte behöver sägas.