Erik Thyselius: Mer resurser är inte alltid svaretJustitieminister Gunnar Strömmer (M). Kämpar på. Foto: Ari LuostarinenTrots att polisens resurser ökat med 70 procent på tio år är brottsuppklarningen för mängdbrott lika dålig i dag som 2016. Tänk om mer pengar inte är lösningen på alla samhällsproblem? Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Först en god nyhet: de senaste åren har polisen blivit allt bättre på att utreda och klara upp grova brott, som till exempel dödsskjutningar. Så sent som 2018 ledde enbart 40 procent av alla dödsskjutningar till någon form av åtal, enligt DN:s artikelserie Fakta i frågan (30/6). Det var en tid då självförtroendet hos de gängkriminella växte för varje mördare som lyckades hålla sig utanför polisens radar. Ett tag upplevde både förbrytarna och allmänheten att gängmord så gott som var ett riskfritt brott för gärningsmannen. Men bara sex år senare, 2024, åtalades minst en person i 70 procent av dödsskjutningsfallen. En betydande skillnad, och ett kvitto på en effektiv rättspolitik från regeringen. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) med kollegor har här anledning att vara stolta. Mindre glädje föranleder DN:s bokslut över Polismyndighetens förmåga att hantera annan brottslighet. Trots att resurserna har ökat med 70 procent på tio år är den så kallade personuppklarningsprocenten, med vilket menas att en åklagare kan binda en person till ett brott, marginellt lägre 2025 än 2016 (13 respektive 13,2 procent). De ytterligare 10 000 personer som börjat på polisen sedan 2016 klarar följaktligen upp färre brott per anställd (vilket inte är samma sak som att någon blir dömd): från redan blygsamma 6,7 till dagens 4,7. I princip alla brottskategorier som DN listar har lika låg uppklarningsprocent i dag som för tio år sedan: cykelstöld (noll procent), bostadsinbrott (tre procent), bedrägerier (två procent) och skadegörelse (två procent). Dessutom direktavskrivs fortfarande en iögonfallande stor andel av alla brottsanmälningar. Förra året var det cirka hälften. Nog för att okynnesanmälningar kan vara ett problem, men de otaliga vittnesmål från butiksägare, sociala myndigheter och privatpersoner som fått se hur deras anmälningar slentrianavskrivs trots omfattande dokumentation är ett underbetyg för polisens arbete. Den förtroendeskada för rättsstaten som uppstår bör inte underskattas. Även mindre allvarliga brott är brott som någon utsatts för. Så trots mer pengar och trots mer personal är polisen lika ineffektiv att lösa mängdbrott som innan den stora polisreformen sjösattes, något ledarsidans krönikör Hanne Kjöller beskrivit i boken ”Polis – så funkar det! (inte)” (Fri tanke, 2025). Mer resurser tycks alltså inte vara den mirakelkur mot våra samhällsproblem som vissa politiker, journalister och opinionsbildare vill få väljarna att tro. Inte minst i valtider. Kommunikativt kommer det alltid att låta mer imponerande och ansvarsfullt att som makthavare lova eller kräva mer pengar till skolan, vården, försvaret – eller polisen. I en del fall är det nödvändigt. I andra fall leder mer resurser till oförändrade resultat. I värsta fall kan mer resurser leda till sämre resultat. Men säg den politiker som i en valrörelse vågar gå till val på mindre pengar till vård, skola och omsorg. Eller den nyhetsjournalist som ifrågasätter narrativet om att huvudproblemet inom vården, skolan och omsorgen verkligen är för lite resurser. Visst finns de, men de är än så länge allt för få. Måtte politikerna bjuda bättre motstånd nästa gång Polismyndigheten vevar igång sitt pr-positiv. Läs ävenDubbelt så dyrt och hälften så bra