Fredrik Johansson: Nu går valkampen mot klockanVisa vem som kör. Foto: Christine Olsson/TTUlf Kristersson måste visa att han är stolt över det som Tidö har åstadkommit. Men valet handlar om framtiden – och om att klargöra vad Kristerssons regering vill och kan göra. Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Med snart mindre än 80 dagar till valdagen har valrörelsen 2026 inte riktigt fått några tydliga konturer. Ingen sakfråga har satt sin prägel och oppositionen har hittills kunnat undvika den brännande regeringsfrågan. När detta skrivs hade årets Almedalsvecka inte ändrat på det. Det är fortfarande öppet vad valrörelsen 2026 kommer att handla om. Regeringssamarbetets underläge i opinionen präglar både partiernas agerande och medierapportering. De interna förväntningarna på att Ulf Kristersson ska göra eller presentera något som leder in valrörelsen i en annan riktning är stora. De senaste månadernas privatekonomiska punktförstärkningar har inte lyft partiet i opinionen, utan snarast skapat vilsenhet i de egna leden. På goda grunder. Hushållens ekonomi spelade roll i valrörelsen 2022, men exekveringen av politik spelar också roll. Och här har det inte rimmat. Moderat politik är inte att med punktinsatser skydda människors privatekonomi mot händelser i omvärlden. Moderat politik är att se till att medborgarna är kapabla att på egen hand hantera det som händer. Genom egen försörjning, eget sparande, egen förmåga. Det är uppenbart att det socialdemokratiska projektet är oerhört känsligt för frågor om konkret sakpolitiskt innehåll Även Socialdemokraterna präglas av opinionsläget. Strategin är att sitta still i båten och göra så lite som möjligt. Det var ingen slump att partisekreteraren Tobias Baudin (för en bredare allmänhet kanske mest känd som Kombilotteriets andlige ledare) var som uppslukad av jorden under en veckas tid för att undvika frågor om gängkriminellas till synes systematiska infiltration av det Socialdemokratiska partiet i Botkyrka. Magdalena Anderssons tal i Almedalen följde mönstret. Det var som att se ett italienskt fotbollslag bevaka en tvånoll-ledning. Socialdemokraterna fokuserar på klockan och tycker att den borde gå fortare. Andersson passar i sidled. Förhalar. Spelförstör. Ygeman spelar bakåt och simulerar krampkänningar. Vi fick höra att Socialdemokraterna är ett förändrat parti. Och att Magdalena Anderssons kärlek till Sverige är närmast ofattbart stor. Det återkommande temat var att det är dags att ”ta Sverige på allvar”. Vilket ska ställa socialdemokratin i kontrast mot regeringen. För egen del har jag svårt att ta det på allvar, givet att Magdalena Andersson utsett Morgan Johansson till sin utrikesministerkandidat. Vad Socialdemokraterna tänker göra och med vem man ska göra det är oklart. Andersson talar om breda samarbeten och om att sluta en ”tillväxtpakt” med näringslivet. Det är uppenbart att det socialdemokratiska projektet är oerhört känsligt för frågor om konkret sakpolitiskt innehåll eller om eventuella samarbetspartners. Integrationspolitiska idéer om ”tvångsblandning”, skattehöjningar på sparande och frågor kring vilka som ska ingå i regeringen utvecklar sig snabbt till krishantering. Det är också tydligt att finansieringen av de få konkreta men mycket dyrbara löften som Socialdemokraterna går till val på är skakig. Det är också bra att Liberalerna driver frågan om halverad statlig inkomstskatt. När S-ledaren ställdes inför Svenskt Näringslivs beräkningar för vad ett avskaffande av karensavdraget kommer att kosta så avfärdade hon det som ”hitte på”-siffror. Socialdemokraterna har heller inte presenterat beräkningar på de löften man ställt ut om förkortad arbetstid. Ju närmare valet vi kommer desto tydligare kommer kraven på redovisning att bli. Andersson kommer inte att komma undan. När de två statsbärande partierna är låsta av förväntningar och riskminimering öppnar det för andra att ta en mer framträdande roll. Och lyckan kan ju stå den djärve bi. Simona Mohamsson klev upp på Almedalsscenen med det strålande humör som blivit hennes signum. Men också med en delvis ändrad retorik i skolfrågan. Liberalernas besynnerliga idé att profilera sig som friskolemotståndare har inte betalat sig i opinionen och L-ledaren talade i stället om skolans innehåll och om att vi ska bli Europas smartaste land. Jimmie Åkesson låter allt mer som en moderat classic. Mot bakgrund av en skoldebatt som under decennier varit systemorienterad är det inte fel tänkt. Det är också bra att Liberalerna driver frågan om halverad statlig inkomstskatt. Målet borde vara att fullt ut avskaffa denna utbildningsskatt. En reform som över tid i hög grad skulle vara självfinansierad och som skulle innebära en högsta marginalskatt på drygt 30 procent. Det är bra politik för ett kunskapssamhälle. Och det är också en rättvis skattepolitik. Jimmie Åkessons tal var framförallt en tydlig reflektion av hur Sverigedemokraterna förändrats. I den hårda retoriken från vänster talas det om hur SD påverkat regeringspartierna. Sanningen är i hög grad det omvända. Jimmie Åkesson låter allt mer som en moderat classic. Det är företagande, kärnkraft, flit och skötsamhet, arbete, stramare bidrag och numera också en tydlig utsträckt hand till invandrare som vill vara en del av Jimmie Åkessons Sverige. Vi fick höra att det var Sverigedemokraterna som genom regeringsbildningen 2022 gav Sverige en annan riktning. ”Vi har tagit tag i rodret!”, deklarerade Åkesson. I stora delar var det ett tal som Ulf Kristersson hade kunnat hålla. Stolthet över det man åstadkommit, en varning för alternativet och att byta kurs, samt ett tydligt löfte om att arbeta vidare. För Moderaterna är utvecklingen både en stor framgång och ett stort problem. En framgång, eftersom förutsättningarna för att driva borgerlig politik är bättre. Jimmie Åkesson förklarade exempelvis att karensavdraget kommer att kosta svenska företag tiotals miljarder. Det hade han inte gjort för fem eller tio år sedan, då SD fortfarande närde en föreställning om att man kunde locka LO-medlemmar genom olika listiga vänsterpositioner. Men Jimmie Åkesson är också ett problem för Moderaterna, då han i sin position som stödparti både kan äta kakan och ha den kvar. Han ställer sig helhjärtat bakom regeringens framgångar, men kan samtidigt ta ut svängarna i de kulturkrigsfrågor han väljer. Det gäller framförallt det globala och inhemska hotet från islamismen. Och just därför kan inte Ulf Kristersson hålla det tal som Åkesson höll. Trycket på Moderaterna att hitta ett anslag som kan bära partiet i valrörelsen och lägga grunden för en andra mandatperiod ökar. Ulf Kristersson måste visa att det är han som har rodret och att han tillsammans med ett sammansvetsat Tidö-gäng är stolt över det som åstadkommits. Men valet handlar om framtiden. Om att klargöra vad ett robust och fungerande regeringssamarbete vill och kan göra. Vinner man valet finns det ett starkt stöd för att genomföra den politik Moderaterna står för. Det är varken svårare eller lättare än så.